Min politiska karriär i Åbo är över åtminstone för denna gång (utan desto större skandaler eller drama, jag har tagit emot ett jobb i Esbo och kommer att börja jobba som gymnasiepsykolog där fr.o.m. februari) och därför tror jag det är dags att helt och hållet avsluta mitt bloggskrivande här. Just nu känns det egentligen ganska skönt att inte behöva involvera sej så mycket i Åbopolitiken, såpass sur har jag varit under de senaste veckorna då bibliotek har nedlagts, då socialdemokraterna tydligen vänt jackan när det gäller torgparkeringen, då Vf har fått nöja sej med bifigurens roll när förtroendeuppdrag har fördelats och ledartrojkor har utropat sej. Men visst är det nostalgiskt och ledsamt också, och jag kommer att sakna många av er som jag har kommit i kontakt med under de senaste åren. Mitt bloggande kanske fortsätter i någon form på Åbo Gröna Vänsters blogg, http://abogronavanster.wordpress.com/.
Nyt siis on varmistunut että aloitan työt Espoossa helmikuussa, ja bloggaamiseni loppuu ainakin tältä erää tähän. Kiitos kaikille kunnallispolitiikassa tapaamilleni tovereille, turkulaista politiikkaa en välttämättä tule kaipaamaan mutta teitä mahtavia ihmisiä kyllä. Voikaa hyvin, tsemppiä ja jaksamista kaikkiin poliittisiin vääntöihin!
Edit: Om någon känner till en trevlig lägenhet i Hfors som jag skulle få hyra/köpa så tipsa mej gärna, jag söker hem där nu. Eli jos joku sattuu tietämään vapaan kämpän Helsingista niin siitä saa erittäin mielellään vihjaista minulle, etsin siis nyt kotia sieltäpäin.
Jag och Olavi Mäenpää går a long way back, jag kände till honom redan innan jag flyttat till Åbo och under mitt första år här satte jag och min dåvarande studiekompis Mathias igång en kampanj “hoitoon, ei eduskuntaan”, som hade med Mäenpää att göra. Första gången vi träffades personligen var när jag överräckte ett kramp –award åt honom, och jag kommer väldigt levande ihåg den träffen. Priset, som var uppkallat efter en webbtidning vi sysslade med, delades ut för att uppmärksamma olika i våra ögon suspekta företeelser eller individer och var en k-bokstav byggd av aluminiumfolie och tomma hushållspappersrullar. Det tog faktiskt en ganska lång stund för Mäenpää att inse att priset kanske inte var något att vara stolt över, i samband med överräckandet av priset läste jag upp en prismotivering där poängen var något i stil med att han med sin verksamhet underlättar arbetet mot rasistiska attityder eftersom han ger rasismen ett fult ansikte att rikta arbetet mot. Fotoserien från överräckandet var ganska talande men också så här i efterhand ganska ledsam, i början är det en glädjestrålande Mäenpää men när jag har kommit halvvägs in i motiveringen förvrids ansiktet och hela hans hållning ändras och händerna knyts ihop.
Mäenpää var en av orsakerna att jag började följa Åbopolitiken mera aktivt och till att jag för fyra år sedan valde att ställa upp i kommunalvalet. Prismotiveringen jag läste upp för honom för fyra år sedan var kanske inte så värst djupsinnig, men ju mera jag tänker på det desto tydligare blir det för mej att motiveringen sist och slutligen stämde in väldigt väl åtminstone för min del. Mäenpää är så fanatisk att den komplicerade politiken blir väldigt konkret, här har man en svartvit fiende att vara upprörd över och rikta in sin ilska mot. En enkel fiende iom att jag kan känna mej säker på att ingen jag respekterar kan ifrågasätta mina åsikter om honom. Och fast jag idag också kan se honom som en tragisk och ledsam figur så kan han fortfarande göra mej riktigt arg och obstinat. I samband med kommunalvalet för fyra år sedan deltog vi i en paneldebatt dit Mäenpää kom lite försenad, och min upprymdhet när jag såg hur han ryggade tillbaka när han kände igen mej och lät bli att komma och skaka hand fast han hade skakat hand med alla andra panelister var väl en lite barnslig reaktion. Egentligen tycker jag nog att det är fånigt att vara nöjd över att ha sårat någon, trots att denna någon är en person som Mäenpää. Liknande saker har efter det upprepats några gånger under de senaste åren, och nu i lördags satt vi igen i samma paneldebatt när vi i biblioteket deltog i Amnestys diskussion om våld i närförhållanden.
Som jag sa så väcker Mäenpää fortfarande väldigt stor ilska i mej, och under panelen var det flera tillfällen då jag höll på att gå till barnsliga angrepp mot honom. Med barnsliga menar jag riktigt barnsliga, som exempel när panelledaren presenterade oss panelister och sade att vi placerats vid bordet enligt en politisk höger-vänster –skala, kommunisterna satt längst till vänster och Mäenpää längst till höger. Detta protesterade Mäenpää mot och sa att han inte alls är mest höger. På vilket jag höll på att svara nånting i stil med ”om vissa värderingar skulle vara som grund så borde du sitta ännu mycket mycket längre till höger, på andra sidan ytterväggen, och personligen skulle jag inte ha något emot det”. Heh, piken verkar ännu fånigare så här nedskriven än vad jag då tänkte den skulle vara. Men anyway, poängen var att jag vid flera tillfällen kände mej lockad att provocera honom, men att jag den här gången lyckades låta bli att göra det, mest för att jag insåg att ett viktigt debattämne hamnar i skymundan om diskussionen blir till att handla om personangrepp mot Mäenpää.
Mäenpää är ett väldigt komplicerat fenomen och periodvis kommer jag fram till att det bästa man kan göra är att ignorera honom, för han drar ju nog också nytta av all uppmärksamhet han får. Att jag här målar upp honom som lite av ett ledsamt fall gör kanske att han verkar ofarlig, men det är han inte, det ska nog poängteras att han har ställt till med väldigt mycket skada i den här staden. Men samtidigt känns det som att det där med att ignorera honom är ganska hopplöst, det är för sent att hindra honom från att få synlighet, och då är det enda man kan göra att visa att man själv inte accepterar vad han står för. Så min slutsats har nog blivit att det är vad jag tänker fortsätta göra, men att jag, precis som i lördags, skall försöka vara smart med det hela och inte låta protesterandet bli alltför emotionellt. Och sen får man ju inte heller i sin personfokusering på Mäenpää glömma att försöka granska vilka faktorer som ligger bakom att en typ som han kan få så mycket röster som han får, det var kanske det jag syftade på med min kommentar om Mäenpää som ett komplicerat fenomen. Dvs han personligen är egentligen inte så värst komplicerad, men den genklang han ändå väcker är svårare att tackla.
Jag antar att risken för att få min blogg översvämmad av rasismspam ökar ganska markant med det här inlägget, det samma hände med vårt kramp-forum då i tiden. Skillnaden är den att vår webmaster där tog bort allt sånt manuellt, medan jag här i bloggen modererar kommentarerna på förhand. Så det ska väl inte bli så farligt?
Idag har jag deltagit i Turun Sanomats kandidatutmaning. Distriktsorganisationerna för de olika partierna hade fått en inbjudan att skicka en representant till en lekfull tävling där kandidaternas allmänbildning skulle testas. Inbjudan var lite vag, och när jag blev tillfrågad att representera Vf så pluggade jag för säkerhets skull lite budgetsiffror och Åbohistoria på förhand, ifall fokus sen ändå skulle vara på politik. Men det visade sej att fokus var på hur bra kandidaterna har koll på ”ungdomarnas värld”, så frågorna handlade inte alls om ”klassisk allmänbildning”. Vi fick spela trivial för ungdomar där frågorna oftast handlade om kändisar, så mitt memorerande av att senaste storbrand i Åbo var 1827 var förgäves…
En kul detalj med det hela var att många av partierna verkade ha tänkt på samma sätt när de skulle utse representanter till tävlingen, det verkade som att alla som bara hade lyckats med det hade skrapat fram en ung doktorand som dom tänkte att skulle ge ett smart men ungdomligt intryck av partiet. I mitt fall gick det dock i stöpet, jag lyckades när det gällde svara fel på alla tre av mina frågor och blev dessutom grinig när jag märkte att jag skulle ha kunnat svara på många av mina medtävlares frågor som de svarade fel på. Ett klassiskt trivialupplägg alltså, men jag lyckades ändå hålla mej från att under de andras frågetur skrika ”oj vilken enkel fråga, jag kan den där”, kanske jag får vara nöjd med det. Och kanske jag får acceptera att jag inte heller är så värst ungdomlig mera heller, det var typ jag och seniorpartiets representant som inte fick en enda fråga rätt…
(och min rubrik är ett försök till skämt, de riktiga kidsen bryr sej knappast om facebook och jag misstänker att dom inte heller kallar det för fejan)
Kära dagbok,
iband undrar jag över vad det är som får mej att utsätta mej för politik och paneler och val och hela köret. Framförallt såhär dagen efter att jag under ÅA:s gulisakademi gjort bort mej inför en fullsatt sal i Kåren genom att ställa upp mej på scenen och drämma till med en någonsorts hejarklackramsa bara för att få folks uppmärksamhet så att de skall lyssna på vad jag säger. Ok, igår gjorde jag bort mej med flit så då är det inte så farligt, men ändå, varför sysslar jag med sånt här? För om man är såpass neurotisk som jag ändå är så handlar allt det här med politik nog ofta om att utsätta sej för saker, en osäkerhet över att göra bort sej, en rädsla över att inte veta tillräckligt, att göra eller säga fel. För mej finns det också ofta ett element av prestation med när det handlar om att delta i paneler eller annat eftersom jag inte bara representerar mej själv utan också vf. Tyvärr blir det ibland lite ångestfyllt eftersom paneler och debatter inte är min starka sida, jag är en vettig man med vettiga och för det mesta välgenomtänkta åsikter men jag är inte den bästa på att formulera dom åsikterna inför publik. Min osäkerhet kommer också fram som den ångest ansvaret med att inneha någonsorts makt innebär. Vem är jag att försvara fattigas intressen när jag trots allt själv har levat ett väldigt skyddat liv? Jag har väl kanske haft perioder då kontot har varit tomt men jag har aldrig varit utsatt, jag har alltid haft stödstrukturer i min närkrets jag kan lita på, det har aldrig varit nån risk att jag inte skulle klara mej. Vet jag tillräckligt för att verkligen kunna göra de rätta besluten för människor som är i en utsatt ställning, de människor som mest av alla påverkas av besluten som politiker gör?
Nå, ansvaret skrämmer mej och utsattheten kan kännas tung ibland men det som får mej att våga ställa upp är att jag tycker att dom nuvarande beslutsfattarna ofta fattar kortsiktiga och dumma beslut, det känns som att alla inte ens tänker på att besluten har olika konsekvenser för människor i olika situationer. Jag har också insett att jag trots allt inte behöver vara bäst av alla kandidater som ställer upp i valet, så länge det finns någon ledamot som jag tänker att jag är vettigare än så är det motiverat att ställa upp. Om det blir så många röster att jag faktiskt blir invald så gäller det väl helt enkelt bara att stiga upp till bevis och leva upp till ansvaret, inte tvivlar jag egentligen på att jag skulle klara av att sköta uppgiften bra, men jag tror nog att jag skulle stressa och ångesta en hel del ifall jag blev invald.
Jag svarare faktiskt på Ny Tids fråga den här veckan om varför folk ska rösta på mej att min neurotiskhet är en orsak att göra det eftersom den innebär att jag faktiskt försöker fundera igenom saker ordentligt från alla perspektiv om jag ska fatta beslut. Kanske inte världens smartaste vändning men jag tänkte att jag med ett sådant svar kommer närmare en sanning än om jag bara kommer med något automatiserat klischésvar…
Men ännu tillbaka till det där med att utsätta sej, nog handlar det ju till en viss mån också om en oro över hur många röster jag kommer att få, tänk om ingen röstar på mej? Under valvakan efter senaste kommunalval blev jag när resultaten från förhandsröstningen kom intervjuad till radion och reportern ställde en fråga i stil med ”du fick 14 (eller hur många det nu var) förhandsröster, är det så många kompisar du har?”. Jag kommer ihåg att jag blev lite irriterad då och upplevde frågan som nedsättande. Nu när jag håller på med kampanjen inför ett nytt val så har jag några gånger blivit så rörd över kompisars stöd att jag har börjat fundera att det kanske inte är så farligt fast det ”bara” skulle vara kompisar som röstar på mej. Mina vänner är fantastiska typer, dom är begåvade och bra på alla sätt och att dom är beredda att backa upp mej som kandidat är otroligt smickrande och egentligen är det skit samma om ingen annan tror att jag skulle vara bra som beslutsfattare. Dom känner mej bäst och tror på mej, på sätt och vis kan man också se att kompisröster är dom bästa rösterna. Så nu när jag funderar på det här så blir jag bara lycklig av tanken att det i förra valet kanske var ca 70 kompisar som sen sist och slutligen röstade på mej. Något sådant borde jag ha svarat på reporterns fråga, istället för vad jag nu sen sa om att dom som röstade på mej inte nödvändigtvis var kompisar utan kanske random typer som hade tyckt jag verkade vara en bra kandidat (kanske genom att lotta fram mej i nån valmaskin eller nåt annat liknande…).
Nåjå, det är alltså med ambivalens jag funderar på hur väl jag egentligen vill klara mej i valet. Det jag däremot vet är att jag vill att Åbo Gröna Vänster och vf skall klara sej bra. Sen är det nog också ett faktum att ingen klarar sej bra i kommunalvalet i Åbo enbart med kompisröster. Därför uppmanar jag nu alla kompisar, alla som läser den här bloggen: get the vote out! Tell five to tell five! Rösta själva, men sprid också ordet om valet till era kompisar och be dom prata med sina kompisar. Berätta att Åbo Gröna Vänster har bra kandidater, att Vänsterförbundet har bra kandidater. Säg att folk ska rösta på Li Andersson, Mickan Kinnari, Markus Varjonen eller Heidi von Wright. Eller på någon av dom 96 andra kandidater vf har här i Åbo. Hjälp till med att göra resultaten den 26 oktober till en positiv överraskning för oss alla som tycker att vf behövs i den här staden.
…vilket innebär att den politiska verksamheten igen på allvar kommer igång. På söndagen var jag på Vf:s svenska landsstyrelses möte i Hfors, kul att träffa Vf-aktiva från olika håll av svenskfinland. Ett av ärendena som behandlades var val av kandidater för folktingsvalet. Ett av problemen med att vara aktiv inom medborgarrörelser eller partier är att det lätt blir så att man är med i väldigt många olika sammanhang, det finns ett oändligt antal olika nämnder och styrelser och organ och massor av saker man vill kämpa för, och ibland är det svårt att säga nej. När det gällde Folktinget så funderade jag en stund på om jag skulle vilja kandidera (om inte annat så är det också lite synlighet inför kommunalvalet) men för min del var det nog absolut vettigt att hålla mej borta från den kandidatlistan. Folktinget har säkert en viktig funktion men det är inte dom frågorna jag först och främst brinner för, och därför är det bättre att ställa upp kandidater som är mera engagerade. Vf ställer nu i Åboland upp fem verkligt bra kandidater, dvs Risto Nurmela, Li Andersson, Jan Otto Andersson, Kristina Hakola-Wass och Nina Söderlund. Och valet fungerar alltså så att listan får röster på basis av hur de svensk- eller tvåspråkiga kandidaterna i Åboland klarar sej, så genom att i kommunalvalet rösta på mej så ger du också en röst till den här listan i folktingsvalet. Nu när jag tänker närmare på det så är det ju egentligen lite fuskigt, en röst på en svensk- eller tvåspråkig kandidat är mera värd än en röst på en enspråkigt finsk kandidat eftersom rösten då räknas i två val. Kanske jag kan hitta på nån catchig slogan där jag lyfter fram det? Ääni Markukselle – tuplasti hyötyä!
Igår deltog jag sedan i demonstrationen mot säljandet av stadens andelar i Ilpoistenaho Bostads ab. Förutom att det är väldigt kortsiktigt av staden att göra sej av med sina hyresbostäder så har försäljningen av just de här bostäderna skötts helt otroligt dåligt, utan att informera hyresgästerna nånting om det hela. Under demonstrationen blev jag intervjuad av Radio Vega om det hela, men tyvärr hade jag som vanligt lite problem med att formulera mej slagkraftigt under intervjun. Jag avundas nog dom som klarar av att uttrycka sej kort och koncist, så att det låter bra i tv/radio. Som mina senaste blogginlägg också visar så har jag själv problem med det både i skrift och muntligt…
Imorgon har jag sedan ett par olika grejer som krockar men ifall jag inte behöver gå på kulturnämndens möte (dvs om Tauno Hovirinta som är ordinarie inte får förhinder) så går jag på Röda Kors -möte på kvällen iom att vi ska planera årets hungerdagsinsamling. Jag kan inte påstå att jag skulle ha varit särdeles aktiv i styrelsearbetet under det gångna året iom att ordförande Vera Lillrank fixar det mesta (jag är själv viceordförande) men hungerdagsinsamlingen tänkte jag att jag kan erbjuda mej att ansvara lite mera. Som jag nämnde där tidigare så gäller det att välja dom saker man brinner för, och hungerdagsinsamlingen känns bland det viktigaste i Röda Korsets verksamhet för mej iom att dom pengar man får in där verkligen går till goda ändamål på ett effektivt vis. Om nån är beredd att vara insamlare i år får man gärna kontakta mej. 25-27 september är hungerdagen i år.
Funderade nu på kvällen när jag tandtrådade på om det borde instiftas obligatorisk tandtrådningspaus på alla arbetsplatser varje dag. 5 minuter skulle säkert räcka, varje dag klockan 13 skulle en visselpipa ljuda och allt jobb skulle stanna upp och alla skulle vara tvungna att tandtråda. Det kanske skulle bli billigare för den kommunala tandvården med ett sånt system?
Orsaken att jag funderade på det var såklart att jag borde använda tandtråd varje kväll men att det väldigt sällan blir av. Det har helt enkelt aldrig riktigt blivit en rutin jag har lärt mej utan jag råkar komma ihåg det väldigt oregelbundet. Och ibland orkar jag inte tandtråda fast jag råkar komma ihåg det. Så ett statligt/kommunalt kontrollerat sätt att få mej att tandtråda känns nästan lockande för mej…
Efter att jag hade funderat på det här (och övergått från tandtrådande till mina fysioterapiövningar för mitt skadade knä) började jag fundera dels över ifall t.ex. en samlingspartist ens som en tankelek skulle hålla på och fundera på ifall man kunde få tandtrådandet obligatoriskt på nåt vis, men också över ifall orsaken att jag är beredd att fundera på sånt egentligen är att jag saknar självdisciplin. Ett mera relevant exempel är kanske skatter kontra ideellt arbete. Jag som vänstersinnad tycker att välfärdstjänsterna skall finansieras med skatteintäkter, medan t.ex. Jyrki Katainen har pratat om hur tredje sektorn kunde ta över en del grejer och t.ex. i USA är en stor del av det som här hör till den offentliga sektorn beroende av välgörenhet. Är orsaken till att jag litar mera på en modell finansierad med skatteintäkter den att jag inte tillräckligt mycket litar på att människor omsätter sina värderingar till handling och kommer det här tänkandet ur det att jag själv ofta saknar självdisciplin att göra det? Jag har inte självdisciplin nog att tandtråda regelbundet fast jag vet att jag borde göra det, jag har inte heller självdisciplin nog att konsekvent och regelbundet betala en tillräckligt stor del av min månadslön till goda ändamål fast jag egentligen tycker att jag åtminstone i den livssituation jag är nu utan problem skulle kunna avvara en större del av mina inkomster. Är det min egen slapphet och en människosyn som bygger på tron att andra också är lika slappa som gör att jag är beredd att acceptera en ganska omfattande styrning uppifrån bara ändamålet är det rätta?
Faktum är helt enkelt det att jag inte tror att jag är den enda som är slapp av mej, egentligen tror jag att jag är ganska mycket mindre slapp än de flesta när det gäller ideellt arbete och välgörenhet. Den här övertygelsen leder i sin tur till en konflikt som jag tycker är svårlöst, och det är att alla gallupar och alla konversationer jag har fört med mänskor visar att säkert 90% anser att t.ex. åldringsvården eller barnskyddet skulle behöva mera resurser i Finland. Men varför röstar så många då på partier som förespråkar en politik där det skärs ner i den offentliga sektorn. Eller partierna uttrycker det som en strävan efter tillväxt, och som att tillväxt i förlängingen ger mera skatteintäkter att fördela till åldringsvården. Men börjar det inte vara uppenbart att utvecklingen sen ska vi säga 70-talet inte har lett till en bättre åldringsvård eller ett bättre skolväsende? Tillväxt har vi haft och de flesta av oss har råd att köpa flera dvd-spelare, pleikkare och digiboxar än nånsin förr (dumt kanske att som exempel ha saker som inte fanns på 70-talet men pointen är att vi har råd att köpa ”lyxprodukter” vars motsvarigheter tidigare också för medelklassen skulle krävt typ ett års idogt sparande) men den här tillväxten har skett på bekostnad av andra saker. Det har skett en förskjutning i hur resurserna används, från ”välfärdstjänster” till materiell egendom. Dvs vi har mera pengar i handen nu än för 40 år sedan, men vi väljer att spendera dom på konsumtionsprodukter. Det här är väl ett bevis på att ”frivilliga system” innebär sämre åldringsvård? Det är uppenbart tycker jag att vi inte automatiskt kanaliserar våra pengar till åldringsvården eller skolorna eller andra goda ändamål utan att vi oftast väljer det slappa alternativet som kan vara att shoppa några extra par skor eller en ny dator för de pengar vi har att röra oss med. Så ifall vi inte ljuger när vi säger att åldringsvården borde få mera resurser, varför väljer vi då att rösta på partier som håller på att montera ner den offentliga sektorn?
Inte bara jag utan också mitt skrivande är än en gång odisciplinerat, men efter ett stort antal förenklingar och genvägar så nådde jag iallafall min poäng: dagens människa verkar behöva ett överjag i form av samhället. Vi är helt enkelt för slappa, själviska och odisciplinerade trots att jag tror att de flesta av oss vill väldigt väl. Om jag blir vald till stadsfullmäktige så tänker jag jobba för att Åbo stad blir ett lite strängare överjag än vad staden hittills har varit. Det här gäller service, det här gäller miljöfrågor. Vissa av sakerna jag vill jobba för innebär begränsningar i våra liv, men dom uppoffringarna måste vi helt enkelt klara av att göra. Kära åbobor: låt mej bli ert överjag!
Och efter den megalomaniska avslutningen på inlägget så ska jag nog gå och lägga mej nu. För säkerhets skull vill jag ännu säga: trots att jag skriver ganska ”over the top” inlägg så är jag i den politiska verksamheten väldigt seriös av mej. Jag inser också att höger/vänster -förhållandet inte är så simpelt som jag nu skrev. Så snälla ta inte mina blogginlägg alltför bokstavligt…
Ikväll har jag känslan att den finska supkulturen kanske borde ifrågasättas lite mera aktivt, för nog är ju vårt drickande ganska bisarrt. Många av oss beter sej dåligt redan som nyktra och att supande är så accepterat är nog konstigt med tanke på vilket kaos allt supande ger upphov till. Dessa djupa tankar funderar jag på efter att ha tagit dagfärjan från Stockholm hit till Åbo idag, alltså domdär båtarna, huhhuh…
Själv var jag antagligen fullast i Stockholm på fredan efter att jag och Anton inledde förfesten med att kasta ut vodkaflaskans kork genom fönstret och jag inlett drickandet fast besluten om att alla flaskor skulle tömmas. Det blev en helt rolig kväll men… …ja, jag önskar det fanns nåt annat än sprit/droger som skulle fylla samma funktion som drickandet gör för mej. En kollektiv stigande fylla kan ju vara euforisk och på fredag/lördagkvälllar finns det få saker jag kommer på att man kunde göra med kompisarna förutom drickandet. Eller drickandet har blivit en del av sgs alla saker man gör tillsammans och fast jag egentligen (åtminstone ibland) tycker illa om det så har jag inte självdisciplin eller ryggrad nog att inte följa mönstret så värst ofta. Kanske jag borde testa att ordna nåt spritfritt evenemang här i nåt skede, kunde vara helt uppfriskande.
Nåjå, om inte spriten fanns så kanske hela befolkningen skulle tillbringa sina fredagar/lördagar dansandes folkdans eller nåt annat liknande och det vill vi ju inte (obs, dåligt försök att vara lustig). Eller så skulle ungdomen kanske ägna sin tid åt att fundera på hur det kapitalistiska samhället skall störtas och, hmm, vänta nu, jag anar en konspiration här. Så måste det vara, makthavarna vill att vi spenderar veckosluten slående varandra, söndagarna kvidande i bakfylla och veckorna planerandes nästa veckosluts äventyr för att förhindra en revolution. Äh, sorry, det här blev riktigt dåligt. Men det där med att ordna nåt spritfritt tror jag att jag tänker försöka komma ihåg, en spritfri stadsversion av festivalen Törttöilyrock som jag har varit med och ordnat i Sjundeå ett antal gånger kunde till exempel vara en helt bra idé för vintern, detdär med spritfria evenemang för vuxna är trots allt ganska ovanligt.
Annars var Stockholm riktigt roligt fast det också känns lite tråkigt att så många vänner har lämnat Åbo och bosatt sej där. Men jag förstår nog dom, om inte annat för alla bra bokhandlar, att beställa på nätet är helt enkelt inte samma sak och varken på svenska eller engelska finns samma utbud här. Förutom en kommunalvalshöst så tror jag det här ska bli en bokhöst för mej. Och tydligen en svammelhöst, det här inlägget blev kanske mitt mest pratiga hittills. Oh well.
Edit: Kom på att iom att det här är en valblogg så kanske det är på sin plats att poängtera att jag nog överdriver lite när jag säger att jag var fullast i Stockholm, jag är nog väldigt ordentlig av mej, tyckte bara det lät kul. Det var nog egentligen kork-kastandet som var enda gången vi betedde oss dåligt under veckoslutet iom att vi aldrig plockade upp korken. Jag kanske beter mej dumt ibland men sällan dåligt…
Alltid ibland slås jag av hur lite jag förstår mänskor, av hur obegripligt det ”mänskliga” beteendet kan vara. En psykologexamen räcker inte långt när man konfronteras med den grymhet som mänskor är kapabla till. För ett par dagar sedan knivhöggs en kär vän till mej i Stockholm, tydligen för att han och hans pojkvän hade kysst varandra strax innan det. Visst stöter man på våld hela tiden men nog blir det extra konkret när nån närstående utsätts. Tre män vill ha pengar och utför ett rån, ok, det fanns en orsak, min vän och hans pojkvän råkade vara på fel ställe och blev därför rånade. Den biten förstår jag. Men hur ska man förstå knivhuggningen som utfördes efter rånet, samtidigt som rånarna hånade min vän och hans pojkvän? För mej är det obegripligt men samtidigt vill jag inte gå med på att våldshandlingen, förövarens handlande, inte skall gå att förstås. Jag vägrar gå med på termen meningslöst våld, jag vill hitta nån ens avlägset rationell och förståelig motivering bakom det hela. Problemet är att jag inte riktigt kommer nånvart i dom försöken. Rånarna var tre, knivhuggaren var en, handlar det om respekt och rädsla inom rånargruppen? Nog uppnår man ju en nån sorts särställning inom en grupp genom att vara den som är beredd att gå längst men den förklaringen tillfredsställer mej nog inte.
Fast kanske det är så att jag är naiv i försöken att förstå? Svensk kvällspress rubricerades knivhuggningen som ett hatdåd, implicerar det att hatet helt enkelt är orsaken, att den känslan är svaret på försöken att rationalisera beteendet? Och i det här fallet hatar knivhuggaren alltså homosexuella så starkt att han ignorerar att knivhuggningen gör brottet mycket gravare och risken att åka fast och få ett strängt straff mycket högre. Jag vet att mitt eget liv har varit ganska skyddat, och så klart vet jag om folkmord och tortyr och koncentrationsläger. Men ändå? Finns det ingen på något vis mera ”acceptabel” orsak bakom det här?
Det kanske inte är så smart att blogga om nåt som är så obegripligt för en, och jag inser ju nog egentligen att jag inte kommer nånvart med försöken att hitta den rationella orsaken till att en av rånarna bestämde sej för att skada eller döda min vän eftersom våldsbrott så sällan är rationella, de är nästan aldrig planerade, förövaren tänker inte förutsägbart. Straffpåföljderna är inget han tänker på i en sådan situation, han kalkylerar inga odds. Han bara agerar. Och det är mänskor som han och hans kompisar vi går omkring och är rädda för på stan. Men hur rädda är det vi måste vara? Jag och de flesta av mina kompisar har nångång råkat ut för hot, ibland våld, och hur mycket jag än vill protestera mot hur rädslor blir underblåsta av löpsedelrapportering och gottande i våld så kan jag inte låtsas som att riskerna inte finns. Min egen starka övertygelse är att risken är större ju större klyftorna i samhället är, och att det inte är med strängare straff eller hårdare kontroll som man skall bekämpa problemet, men den övertygelsen är inte till stor hjälp i en mörk park när en grupp okända män närmar sej en. En liten del av mej har tänkt nånting i stil med att kännande av rädsla redan är att gå med i ett spel där de som är mest hänsynslösa i användadet av våld har dikterat reglerna och det har varit en av orsakerna till att jag har svårt för övervakningskameror och poliser i alla hörn som lösningsmodell för att hindra våldet, snart vågar vi inte röra oss nånstans där kamerorna eller poliserna inte finns. Men det är väl helt enkelt så att också jag måste inse (acceptera?) att det finns fog för rädslorna vi känner, att våldet är en del av vårt samhälle och att vem som helst kan bli offer. Det känns som en ganska patetisk slutsats att komma fram till när nånting så här hemskt har hänt en kär vän och jag blir ju nog arg och desillusionerad över att saker ska vara så här. Fina saker förstörs så enkelt och är så svåra att bygga upp igen och det man själv kan göra känns så futtigt. Jävla idioter.
I vilket fall som helst klarade sej min vän efter en akutoperation, och just nu är han på sjukhuset och mår med tanke på vad som har hänt vad jag förstår helt ok. Kanske jag avslutar mitt inlägg med det.
