I början av året initierade Trygve Söderling en diskussion om avsaknaden av transparens inom de finlandssvenska fonderna. En aspekt av debatten handlade även om hur finlandssvensk massmedia är så beroende av fondernas finansiering att ingen kritisk granskning av denna brist på transparens förs.
Åbo Gröna Vänster ordnar inkommande måndag (kl 15.00 i Arken) en debatt om fondernas inflytande över massmedia i Svenskfinland. Medverkar gör, förutom Trygve Söderling själv, även Hbl:s fd chefredaktör Max Arhippainen, samt Åbo Underrättelsers chefredaktör Torbjörn Kevin. Gör gärna reklam för debatten, nedan en affisch som kan printas ut och hängas upp vid ÅA eller på andra lämpliga ställen.
Jag råkade under gårdagens ÅU-intervju släppa ur mej att början av 1980-talets Sverige på sätt och vis är mitt idealsamhälle, och den meningen blev kanske lite hängande i luften utan att jag kom åt att förklara vad jag menade. Pointen var nämligen absolut inte att allt var bättre förr, för massor av saker har utvecklats på ett bra vis sedan dess. Men det som jag saknar, och som jag föreställer mej att var bättre då, är en samhällsattityd där det är helt självklart att samhället finns till för att se till att alla har det så bra som möjligt. Jag har ju iofs själv inte upplevt början av 80-talets Sverige, men i det jag har läst om det svenska folkhemmet (bl.a. Göran Häggs väldigt intressanta bok Välfärdsåren) har en bild målats upp där det är en självklarhet att välfärdssamhället finansieras med skatteintäkter, och medborgarna har inte klagat över skattebördan utan upplevt att det man får gjort med de pengarna är värt priset. Det var en självklarhet att betala skatt, och man var stolta över att medborgarna åtminstone ekonomiskt sätt var mera jämlika än vad de har varit vare sig före eller efter det. Jag tänker mej att början av 1980-talet ännu var en tid då det inte enbart pratades om konkurrens och nedskärningar och satsningar på toppenheter och innovationer osv, och jag har en bild av att Finland då låg ett litet steg efter Sverige i det här (men iom att jag hellre läser på svenska än på finska så har jag faktiskt bättre koll på den här tidens Sverige än den här tidens Finland).
Jag är inte tillräckligt påläst för att gå in på vad som hände sen, men jag antar att man kunde skriva om Thatcher, new public management, en överhettad ekonomi, laman och säkert mycket annat också. Det jag är nostalgisk över är en allmän attityd och förståelse för att samhället bara mår så bra som de som är i den mest utsatta situationen mår. Idag när vi ser på samhället så visst finns det en del kvarlevor från en sådan politik och ett sådant tankesätt kvar, men hela tiden i en allt lägre grad. Nu ska det istället satsas på dom som potentiellt kan vara de mest högpresterande, de mest produktiva, på dom som redan klarar sej bra. Den nya universitetslagen är ett bra exempel, skit i ämnen som inte lockar investerare, nu gäller det att ösa pengar på spetsenheter och innovationscenter, resten får klara sej om dom gör det. Det är resultatstyrning som gäller, och att försöka prata om det hela som en moralisk fråga och om att utbildningssytemet kunde ha en utjämnande funktion vars strävan är att förhindra utslagning är att vara gammaldags.
Jag kallade mej själv gammaldags under intervjun igår, vilket kanske var lite fånigt eftersom jag nu ändå inte sitter och drömmer maj bakåt i tiden hela tiden, och Annika Lapintie, som också deltog i intervjun, vände det hela till att det nog inte är gammaldags att nu försöka föra fram en politik där alla är viktiga, inte bara toppindividerna. Hur nostalgisk man än må känna sej så gäller det att sträva framåt…
Hemkommen från min USA-resa men med dygnsrytmen fortfarande förstöd så har jag tid att sitta ner och skriva lite om olika intryck och tankar om min resa. Det handlar alltså om att jag varit på en konferens i Louisville, Kentucky, och att jag kombinerade jobbresan med att semestra och åka omkring i USA i några veckor. Började med 5 dagar i Chicago, tog sedan bussen ner till min konferens, och därifrån åkte jag sedan till Washington DC där jag var några dagar, sedan var jag några dagar i Baltimore, och resan avslutades med 5 dagar i New York
USA är så klart ett ganska problematiskt resemål och jag har nog en väldigt ambivalent inställning till landet. Nångång i början av Bush den yngres första period som president var jag så upprörd över USA:s handlanden i ett antal frågor att jag försökte bojkotta landet helt och hållet men den bojkotten rann i sanden senast för två år sedan när jag senast åkte iväg dit på en konferens. Visar kanske på en inte alltför imponerande karaktärsfasthet att min bojkott tog slut när jag erbjöds en resa som jag själv inte behövde bekosta, undrar om det är samma mekanismer i bakgrunden när Tarja Halonen nu tydligen tänker delta i avslutningsceremonin under OS i Peking? Hmm, nå det handlade nog varken i mitt fall eller vad jag kan bedöma i Tarjas fall enbart om gratisresor utan helt enkelt om att bojkott är ett ganska svartvitt handlande och livet är inte svartvitt. För att min reserapport inte skall hamna helt på sidospår så lämnar jag den diskussionen nu med att konstatera att också den här gången har min resa väckt motstridiga känslor i mej, dels för att flygande smutsar ner, dels för att jag åker till ett land som symboliserar så mycket jag ser som oetiskt och problematiskt, men att jag ändå bestämde mej för att åka och för att stilla mitt ändå lite dåliga samvete idkade lite botgöring genom att dels vägra flyga ända till/från Louisville eftersom det skulle ha inneburit extra mellanlandningar och genom att betala frivillig miljöskatt på mitt flygande. Hävandet av min egen USA-bojkott försökte jag kompensera genom att så aktivt jag orkade prata miljöpolitik och patriotism och liknande frågor med mänskor jag träffade under min resa i hopp om att kanske på något vis kunna påverka de jag mötte. Mina botgörelser håller nog inte riktigt måttet men jag klarar av att leva med mej själv fortfarande, och dessutom har jag haft roligt under resan…
Jag har väl helt enkelt varit naiv men jag blev förvånad över hur mycket USA tvingade mej att fundera över hudfärg, allt blev mycket mera komplicerat där. Klart att frågor om rasism inte är simpla här i Åbo heller, men på något vis har jag här haft känslan att jag har haft någorlunda koll på vilka uttryck rasism eller fördomar tar sej här. Rasismen har haft sina konkreta ansikten (typ Olavi Mäenpää), och den dolda rasismen har visserligen oroat kanske ännu mera än vad nån som Mäenpää har gjort, men tanken har ändå funnits att fördomar kan bekämpas och att kontakter mellan mänskor skapar en grogrund för att föra olika grupper närmare varandra. Nu när jag försöker sätta ord på hur jag har funderat blir det bara svårare att formulera hur jag har tänkt, kanske jag inte har tänkt tillräckligt. Jag har väl haft en nånsorts grundtanke att rasism handlar om en mänsklig tendens att lappa på det egna självförtroendet genom att ge sej på sådana som på något vis är i en svagare position, och att t.ex. mörkhyade i Finland är i en svagare position som grupp helt enkelt för att det har varit en så liten grupp, en minoritet. Klart det där är en naiv syn men poängen är att jag ändå blev deprimerad när jag kom till t.ex. Baltimore, där mörkhyade vad jag förstår är i majoritet. Jag är så klart medveten om snedvridningen i inkomster mellan vit- och mörkhyade, jag vet att risken att hamna i fängelse eller utsättas för brott eller bli hemlös eller vadsomhelst är mycket större om du föds som mörkhyad i USA än om du föds som vithyad. Men ändå blev jag överraskad över hur skarpa skiljelinjerna mellan bostadsområden var, ändå blev jag överraskad över hur segregerat det var. Skiljelinjen kunde gå mellan två kvarter, skiljelinjen var tydlig t.ex. när jag åkte buss och var sgs den enda vithyade varenda gång. På nåt sätt trodde jag att smältdegeln USA ändå lite bättre skulle ha rörts om, först nu fattar jag vilken stor principiell grej det är att Obama har en realistisk chans att bli president. Problemen försvinner väl ingenstans fast han skulle bli vald, men jag tror att hans kampanj har inneburit hopp och självkänsla för ganska många.
Det andra ämnet som jag hela tiden reagerade på och diskuterade med mänskor jag träffade var såklart miljöpolitik. Bara en sån sak att de flesta amerikaner på min konferens blev så förvånade när jag berättade att jag inte flög till Louisville utan åkte buss (bil skulle de väl också på något vis ha förstått). Bussresan från Chicago var inte så värst lång och den var väldigt bekväm och enkel, men reaktionerna på att jag hade tagit mej till Louisville på det viset var liknande som om jag här skulle berätta att jag har simmat från Mariehamn till Åbo. Det har jag alltså inte gjort, det var bara ett exempel… Sen blev det nog ganska krångligt också att resa med buss och Chicago-Louisville var lite av ett undantag, under senare etapper var det en del strul med tidtabeller och bekvämlighet, dom har helt enkelt inte brytt sej om att utveckla kollektivtrafiken annat än i storstäderna (i Chicago fungerade kollektivtrafiken t.ex. väldigt bra). Energi diskuterades väldigt mycket pga det höga bensinpriset, men jag märkte nog inte att så värst många skulle ha ifrågasatt den höga konsumtionen utan väldigt tydligt är det nog att frågan ses som ett problem som kommer att lösas, antingen via någon teknologisk ny innovation eller så via att olja borras fram i typ Alaska. Eller så får andra dela på smulorna som blir över efter att amerikanerna har tillfredsställt sina behov…
Min rapport får fortsätta nån annan gång, nu är det dags att försöka få ordning på dygnsrytmen.
Egentligen är det Li som skrev den här och jag som bara putsade upp lite men jag lägger den nu ändå här, skickade den till ÅU idag. Bra kolumn om universitetsreformen av Lars Berggren i dagens tidning ÅU för övrigt.
Universitetsreform i innovationsfinland
På de finländska universiteten råder bråda dagar. Inom förvaltningen förbereder man sig på den nya universitetslagen, eller universitetsreformen, och de krav den ställer. Tidtabellen är minst sagt stram, från och med år 2010 skall våra högskolor fungera enligt ny modell. I sin insändare i ÅU (28.5) förklarar Mikaela Nylander varför reformen bör försvaras. Syftet med reformen, som Nylander uttrycker det, är att stärka universitetens autonomi och deras ekonomiska handlingskraft. Vilka de goda avsikterna bakom reformen än
må ha varit, innebär den i själva verket stora förändringar i fråga om synen på högskoleutbildningens oberoende ställning och hur den skall tryggas. Förändringar som är oförsvarbara.
Högskolorna skall nu bli antingen offentligrättsliga inrättningar eller stiftelser och den statliga basfinansieringen skall kombineras med extern finansiering som högskolorna själva förskaffar sig. Den
hastigt påkomna reformen har mött kritik från flera olika håll. Då Nylander hänvisar till ökad ekonomisk autonomi, anser många att det i själva verket handlar om en privatisering av utbildningen. Reformen
innebär förändringar för universitetens finansiering, styrelse och rättsliga ställning.
Trots att staten även i fortsättningen skall stå för basfinansieringen innebär reformen att högskolorna nu desperatare än någonsin kan och skall gå in för att söka extern finansiering från den privata
marknaden. Regeringen anser att reformen på så sätt skapar förutsättningar för att på effektivaste sätt trygga högskolornas fortlevnad. Privata aktörer och företag får helt enkelt gå in och lappa hålen där de statliga anslagen inte räcker till. Den ökade ekonomiska autonomin blir istället ett nytt beroende, denna gång av extern finansiering och privat stöd. Förutom det ökade ekonomiska inflytandet ges privata finansiärer (åtminstone i stiftelserna) även möjlighet till representation i styrelsen, vilket innebär ett stort
steg i riktning bort från den oberoende ställning högskolorna tidigare haft. Att tro att dessa finansiärer inte skulle vilja se valuta för sitt investerade kapital är naivt.
Reformen leder även till att man ger ett marknadsvärde åt olika ämnen och vetenskapsområden. Då ämnen och universitet mäts mot varandra på marknaden försätts de i ett ojämlikt läge. Ämnen med litet
marknadsvärde får det svårt att hävda sig i konkurrensen. Planerna kring det nya innovationsuniversitet Aalto-högskolan visar med en krass tydlighet hur jämlikt det nya systemet kommer att bli. Ämnen som
på den privata marknaden eller i regeringen klassas som potentiellt produktiva kan räkna med att klara sig, medan resten får försöka hanka sig fram med reducerade anslag.
Med denna reform går regeringen stick i stäv med de principer på vilka man byggt upp hela högskoleväsendet. I innovationsfinland vill man nu skapa högskolor som fungerar som företag, där möjligheten att stöda och styra kunskapsutvecklingen säljes till högstbjudande. Den stora
obesvarade frågan kvarstår: hurdan valuta skall fås för pengarna?
Li Andersson, studerande, ordförande för Åbo Gröna Vänster
Markus Varjonen, doktorand, viceordförande för Åbo Gröna Vänster
