Jag och Olavi Mäenpää går a long way back, jag kände till honom redan innan jag flyttat till Åbo och under mitt första år här satte jag och min dåvarande studiekompis Mathias igång en kampanj “hoitoon, ei eduskuntaan”, som hade med Mäenpää att göra. Första gången vi träffades personligen var när jag överräckte ett kramp –award åt honom, och jag kommer väldigt levande ihåg den träffen. Priset, som var uppkallat efter en webbtidning vi sysslade med, delades ut för att uppmärksamma olika i våra ögon suspekta företeelser eller individer och var en k-bokstav byggd av aluminiumfolie och tomma hushållspappersrullar. Det tog faktiskt en ganska lång stund för Mäenpää att inse att priset kanske inte var något att vara stolt över, i samband med överräckandet av priset läste jag upp en prismotivering där poängen var något i stil med att han med sin verksamhet underlättar arbetet mot rasistiska attityder eftersom han ger rasismen ett fult ansikte att rikta arbetet mot. Fotoserien från överräckandet var ganska talande men också så här i efterhand ganska ledsam, i början är det en glädjestrålande Mäenpää men när jag har kommit halvvägs in i motiveringen förvrids ansiktet och hela hans hållning ändras och händerna knyts ihop.
Mäenpää var en av orsakerna att jag började följa Åbopolitiken mera aktivt och till att jag för fyra år sedan valde att ställa upp i kommunalvalet. Prismotiveringen jag läste upp för honom för fyra år sedan var kanske inte så värst djupsinnig, men ju mera jag tänker på det desto tydligare blir det för mej att motiveringen sist och slutligen stämde in väldigt väl åtminstone för min del. Mäenpää är så fanatisk att den komplicerade politiken blir väldigt konkret, här har man en svartvit fiende att vara upprörd över och rikta in sin ilska mot. En enkel fiende iom att jag kan känna mej säker på att ingen jag respekterar kan ifrågasätta mina åsikter om honom. Och fast jag idag också kan se honom som en tragisk och ledsam figur så kan han fortfarande göra mej riktigt arg och obstinat. I samband med kommunalvalet för fyra år sedan deltog vi i en paneldebatt dit Mäenpää kom lite försenad, och min upprymdhet när jag såg hur han ryggade tillbaka när han kände igen mej och lät bli att komma och skaka hand fast han hade skakat hand med alla andra panelister var väl en lite barnslig reaktion. Egentligen tycker jag nog att det är fånigt att vara nöjd över att ha sårat någon, trots att denna någon är en person som Mäenpää. Liknande saker har efter det upprepats några gånger under de senaste åren, och nu i lördags satt vi igen i samma paneldebatt när vi i biblioteket deltog i Amnestys diskussion om våld i närförhållanden.
Som jag sa så väcker Mäenpää fortfarande väldigt stor ilska i mej, och under panelen var det flera tillfällen då jag höll på att gå till barnsliga angrepp mot honom. Med barnsliga menar jag riktigt barnsliga, som exempel när panelledaren presenterade oss panelister och sade att vi placerats vid bordet enligt en politisk höger-vänster –skala, kommunisterna satt längst till vänster och Mäenpää längst till höger. Detta protesterade Mäenpää mot och sa att han inte alls är mest höger. På vilket jag höll på att svara nånting i stil med ”om vissa värderingar skulle vara som grund så borde du sitta ännu mycket mycket längre till höger, på andra sidan ytterväggen, och personligen skulle jag inte ha något emot det”. Heh, piken verkar ännu fånigare så här nedskriven än vad jag då tänkte den skulle vara. Men anyway, poängen var att jag vid flera tillfällen kände mej lockad att provocera honom, men att jag den här gången lyckades låta bli att göra det, mest för att jag insåg att ett viktigt debattämne hamnar i skymundan om diskussionen blir till att handla om personangrepp mot Mäenpää.
Mäenpää är ett väldigt komplicerat fenomen och periodvis kommer jag fram till att det bästa man kan göra är att ignorera honom, för han drar ju nog också nytta av all uppmärksamhet han får. Att jag här målar upp honom som lite av ett ledsamt fall gör kanske att han verkar ofarlig, men det är han inte, det ska nog poängteras att han har ställt till med väldigt mycket skada i den här staden. Men samtidigt känns det som att det där med att ignorera honom är ganska hopplöst, det är för sent att hindra honom från att få synlighet, och då är det enda man kan göra att visa att man själv inte accepterar vad han står för. Så min slutsats har nog blivit att det är vad jag tänker fortsätta göra, men att jag, precis som i lördags, skall försöka vara smart med det hela och inte låta protesterandet bli alltför emotionellt. Och sen får man ju inte heller i sin personfokusering på Mäenpää glömma att försöka granska vilka faktorer som ligger bakom att en typ som han kan få så mycket röster som han får, det var kanske det jag syftade på med min kommentar om Mäenpää som ett komplicerat fenomen. Dvs han personligen är egentligen inte så värst komplicerad, men den genklang han ändå väcker är svårare att tackla.
Jag antar att risken för att få min blogg översvämmad av rasismspam ökar ganska markant med det här inlägget, det samma hände med vårt kramp-forum då i tiden. Skillnaden är den att vår webmaster där tog bort allt sånt manuellt, medan jag här i bloggen modererar kommentarerna på förhand. Så det ska väl inte bli så farligt?
