Nu finns förresten Vf:s målsättningsprogram tillgängligt på svenska:
Känns kul att inför det här valet ha ett program som jag själv har varit med och jobbat fram, det är ett omfattande och bra program och jag hoppas Vf ges möjligheten att förverkliga dessa målsättningar. Välj rätt spår! Och om ni hittar språkfel eller andra klanterier i det så meddela mej, är trots allt inte så värst van vid att göra översättningar och det skulle vara pinsamt om något har gått helt fel…
Olen vältellyt Kauhajokitapahtumasta kirjoittelua koska politiikasta kirjoittaminen tapahtumaan liittyen on tuntunut opportunistiselta, politiikan tekeminen ihmisten surun keskellä on tuntunut hieman arvelluttavalta. Asiaan on myös vaikuttanut se ett itselläni on tosi vaikea suhtautua esimerkiksi sisäministeri Anne Holmlundin eroa vaativiin puheisiin nyt tapahtuman jälkeen. Syyllisten ja syntipukkien etsiminen tuntuu minun silmissäni aika yksinkertaiselta tavalta reagoida tällaiseen kriisiin. Tässä on mielestäni kyse yhteiskunnallisesti suuremmista asioista, ja minä tulkitsen erovaatimukset voimattomuuden tunteen esille tuomana turhautuneisuutena enemmän kuin kypsänä tapana yrittää käsitellä tapahtumaa.
No, minun täytää kai tässä vaiheessa myöntää että en ole oikein seurannut Holmlundiin liittyvää keskustelua ja onhan se mahdollista että joku toinen henkilö hänen asemassaan saisi enemmän aikaiseksi, ehkä erovaatimukset ovat aiheellisia ja minä en itse niitä osaa esittää koska en ole tarpeeksi perehtynyt hänen työhönsä. Silti keskeisempää minun mielestäni tulisi olla laajempi keskustelu siitä mikä synnyttää tällaisia tapahtumia, ja onhan tätä keskustelua jonkin verran käytykin. Itse keskustelun sisältö ei ole tuonut esille uusia asioita, mutta koko pointti taitaakin olla siinä että tällaisen tapahtuman jälkeen yhä useampi on valmis kuuntelemaan kun Stakesin tutkijat tai nuorten kanssa työskentelevät nostavat esille huolensa. Tähän liittyykin oma opetukseni jonka Kauhajoen jälkimainengeissa olen ymmärtänyt: järkevä politiikko tai asioista huolissaan oleva osaa olla hyvällä tavalla opportunisti. Tärkeiden asioiden ajamiseksi tarvitaan myös jonkinmoista häikäilemättömyyttä, ihmiset ovat nyt joutuneet kokemaan ison surun mutta tätä surua voi käyttää hyödyksi yhteiskunnan inhimillistämiseksi. Nyt enemmän kuin koskaan pitää puhua siitä kuinka tänään meidän yhteiskunnassa tuetaan ennen kaikkea heitä jotka jo pärjäävät, ja että he jotka eivät tähän pärjäävän nuoren malliin mahdu voivat yhä huonommin. Myös aselain tiukentamista ja muuta vastaavaa tulee mielestäni ajaa yhä määrätietoisemmin. Mutta sisäministerin erottamisesta en ole niinkään varma. Minun pelkoni on että jos energia nyt kohdistetaan Holmlundin erottamisen vaatimiseen niin voidaan menettää mahdollisuus saada jotain kokonaisvaltaisempaa aikaiseksi.
Eli: Vasemmistoliitto ajaa pienempiä ryhmäkokoja kouluihin, me ajamme ennaltaehkäisevää otetta sosiaalityöhön ja resursseja oppilashuoltoon. Me ajamme yhteiskuntaa jossa kahtiajakoa yritetään kontrolloida, jossa heikommassa asemassa olevista pidetään huolta. Me uskomme että tasa-arvoisempi yhteiskunta on mahdollinen.
Höh, mitt svar på Ulla Achréns insändare har inte publicerats i ÅU. Irriterande att jag stressade mycket för att hinna skriva ett svar samma förmiddag som Achréns insändare var i tidningen och sen var det i onödan. Irriterande också eftersom min insändare (enligt mej) tog upp en relevant diskussion och dessutom rättade till fel som Achrén skrivit medan många av de insändare som har publicerats de senaste dagarna bara har varit tomt sfp-skryt. Jag hade väl också en del vf-skryt i min text men det vara bara för att åstadkomma balans i det hela, det ville ÅU tydligen inte ha. Höh. Nå, då finns den bara exklusivt i min blogg, ett par inlägg neråt. Som kompensation (undrar om det var så eller om dom annars bara valde mej) kontaktade ÅU mej igår om ifall jag ville ställa upp i en inför valet grej tillsammans med Annika Lapintie men det tackade jag nej till eftersom jag tänkte Li passar bättre än jag i den grejen. För egen del var det kanske lite dumt valtaktiskt sett, men ÅU skrev själva att dom ville presentera en rutinerad politiker (dvs Lapintie) och en ny kandidat och fast jag inte är så värst rutinerad jag heller så är Li trots allt nästan 10 år yngre än jag och dessutom ÅGV:s ordförande så det kändes lämpligare att föreslå henne till den här grejen.
Vi kommer med Li förresten båda att vara på Turun Vasemmistoklubis diskussion Turku eilen, nyt – ja joskus. Den är i restaurang skolan kl 18 på tisdagen, jag har varit där några gånger och det brukar vara riktigt trevligt. Den här gången deltar många av vf:s kommunalvalskandidater så det är en bra möjlighet att träffa flera av oss på en gång.
En annan sak jag och Li båda deltar i är Kårens valpanel, som är torsdagen den den 9.10 kl 19. Man får gärna komma och heja på oss. Dessutom är det valtorg och allt möjligt hela tiden nu, om nån vill vara med och göra kampanj är det bara att kontakta mej.
Huhhuh, olen kyllä ehkä vähän liiankin paljon tempautunut mukaan tähän vaalityöhön, huomaan että kavereiden kanssa viettäessä iltaa tai kaupungilla liikkuessani tai tehdessäni oikeastaan mitä vain niin ajatukset palaavat politiikkaan ja vaaleihin vähän väliä. Huolestuttavin esimerkki taisi olla nyt 10 minuuttia sitten kun kävin soittamassa naapureitteni ovikelloa. Viime aikoina olen useita kertoja viikossa kuullut kiroilevan ja riehuvan miesäänen ylhäältäpäin, ja viimeistään eilen tajusin että se ei ole jumala vaan uudet naapurini.
Anteeksi ihan älyttömän huono vitsi, juuri kyseisestä naapurista johtuen olen tosi väsynyt…
Nojoo, takaisin asiaan. Sitähän tällaisissa tilanteissa rupeaa pelkäämään että huutamisen lisäksi tapahtuisi väkivaltaa mutta siihen viittaavia ääniä en ole kuullut, joten en aikaisemmin ole puuttunut tilanteeseen, koska olen riehumisesta huolimatta pystynyt nukkumaan ihan hyvin. Nyt viime yönä sitten kumminkin riehuminen häiritsi yöuniani sen verran paljon että kun huuto tänä iltana oli käynnissä kun tulin kotiin niin menin soittamaan ovikelloa ja kohteliaasti mutta aika tiukkasävyisesti sanoin olevani alakerran naapuri ja että miehen huudot kuuluivat erittäin hyvin alakertaan. Pariskunta kiitti minua ja keskustelu meni erittäin hyvin ja nyt huutoa ei kuulu, joten minun pitäisi olla tyytyväinen. Tai sitä ehkä olenkin, mutta asia joka huolestuttaa minua nyt jälkeenpäin on että mennessäni takaisin omaan asuntooni niin mieleen pompahti ajatus että olisikohan minun kannattanut antaa heille vähän vaalimateriaalia nyt kun kerran kävin soittamassa heidän ovikelloaan. Tyyliin kaksi kärpästä yhdellä iskulla, nerokasta eikö totta? Kuukausi jäljellä vaaleihin ja vaikka nautinkin siitä että koko ajan on paljon tärkeältä tuntuvaa tekemistä niin ehkä voisi olla ihan hyvä saada nämä vaalit pois alta pikku hiljaa…
No tänään en ole muuten politiikkaa oikein miettinyt, on ollut niin paljon muuta tekemistä ja miettimistä, ja itse asiassa olin ehtinyt unohtaa että tänään myös saatiin ehdokasnumerot vaaleihin. 94 on minun numeroni, eikö se ole ihan mukava numero? Jos ei sillä numerolla menesty niin sitten ei kyllä menesty millään!
Ai niin toinenkin vastaavanlainen esimerkki muuten tulee mieleen päivän varrelta, kerrotaan nyt sekin vielä. Olen mukana järjestämässä punaisen ristin ruotsinkielisen jaoston nälkäpäivänkeräystä hansatalossa ja sain tänään ottaa hoitaakseni yhden keräysrupeaman koska siihen lupautunut henkilö oli sairastunut. Siinä sitten seisoin liivi päällä ja lipas kädessä akateemisen kirjakaupan ulkopuolella kun huomasin että viereeni lätsähti sylkeä. Yläpuolellani olevat nuoret teinipojat siellä pitivät hauskaa ja yrittivät sylkeä alapuolella olevien ihmisten päälle. Sylkemisen jälkeen he yrittivät piiloutua mutta ehdin nähdä heidät ja ensimmäinen ajatukseni oli että yrittäisin lähteä ylätasanteelle jotta voisin hieman puhutella heitä (sen verran paljon olen työskennellyt kouluissa että luulen että en koskaan pääse irti nuorisopoliisipiirteistäni, opettajan rooli on vieläkin yleensä päällä kaupungilla…). No, ilmiselvää on että he eivät jäisi kuuntelemaan minun keskustelunavausta vaan luultavasti juoksisivat karkuun. Ja tässä vaiheessa rupesin miettimään kuinka hölmöltä näyttäisi jos punaisen ristin kerääjä rahalipas kourassa jahtaisi teinejä ympäri hansataloa, ja tuli mieleen että sehän voisi olla jo melkein lööppikamaa. Ja seuraava ajatus sitten tietysti oli että se voisi olla ehdokkuuttani ajatellen ihan hyvä juttu…
No ei kai nyt sentään, ikävystynyttä hassutteluahan tuo on. Väsynyttä hassuttelua. Lupaan seuraavissa suomenkielisissä kirjoituksissani palata asialinjalle, tähän mennessä asiakeskustelu on taitanut olla ruotsiksi kirjoitettua täällä. Mutta nyt minun on aika nukkua, naapuritkin ovat pysytelleet täysin hiljaa jo puoli tuntia…
…utom att motparten i debatten vill tydligen inte prata om det ämnet. Ulla Achrén hade svarat på min (och Gustav Wickströms) insändare idag, men valt att helt strunta i vad jag egentligen hade försökt lyfta fram, dvs hur beslutet om S:t Olofsskolan fattades. I mina ögon var det inte så smart att skriva ett svar där hon dels felaktigt säger att vf röstade emot utrymmena i fjärde våningen för S:t Olofsskolan, dels undviker själva ämnet. Nu var det helt självklart för mej att jag måste skriva ett svar och jag tänker mej att en del ÅU-läsare kanske ändå reagerar på att ärendet sköttes på ett lite suspekt vis. Fast vad vet jag, kanske folk inte bryr sej, sfp fick ju igenom sin vilja i den här frågan, kanske det är vad som räknas. Här är mitt svar:
Demokratiskt beslutsfattande
Ulla Achrén antingen missförstår eller ignorerar vad jag försökte lyfta fram i ÅU den 23.9 i sin insändare den 24.9. Dessutom verkar hon ha glömt hur omröstningen om S:t Olofsskolans utrymmen den 8.1 2007 gick till. Därför tål det att upprepas. Vänsterförbundet röstade inte emot att skolan skulle få nya utrymmen på fjärde våningen i Kaskisgatan. Socialdemokraterna gjorde det, men vf röstade tomt. Orsaken till det var att våra representanter ansåg och anser att förtroendevalda måste ha tillgång till all tillgänglig information om de skall fatta beslut. Så borde det vara oberoende av om en del av grupperingarna har undertecknat ett s.k. styrelseavtal, och oberoende av om ärendet i fråga har blivit en del av maktkampen mellan olika grupperingar inom detta avtal.
Gustav Wickström talar i sin insändare (ÅU 23.9) om en prisskillnad på en halv miljon mellan de två alternativen som det röstades om. Den uppgiften hade också vf:s representanter i stadsstyrelsen läst om i tidningarna före mötet, men under styrelsemötet den 8 januari fanns det i beredningen av ärendet inga uträkningar som skulle ha styrkt det här. Under diskussionen hävdade dessutom samlingspartiets Petteri Orpo att de siffrorna inte stämmer, en sak som våra representanter inte kunde ta ställning till eftersom de inte hade sett några uträkningar om saken. Vid behandlingen av ärendet saknades även information om del andra saker som vf:s representanter ville få klargjorda innan beslut i ärendet, och därför ville vf inte rösta i ärendet utan tilläggsberedning.
Som sagt, beslutet i sig var det inget fel på, men jag upprepar att jag tycker det är skrämmande att stadsstyrelsen klubbar igenom ärenden utan att följa normala principer som hör till demokratiskt beslutsfattande. En normal beslutsordning i ärendet skulle som jag ser det ha förhindrat att remonten av Uittamo skola (”finska intressen”) sattes i motsatsförhållande till S:t Olofsskolans utrymmen (”svenska intressen”), en polarisering som ingen vinner på. För inte är det väl ändå så att enskilda sfp:are vill lyfta fram en sådan polarisering för att mobilisera fram valframgång?
Achrén skriver att enskilda svenska representanter i andra partier än sfp inte tycks ha möjlighet att övertyga sina partikamrater om hur viktig den svenska skolan, vården och omsorgen är. Inom vf inser de förtroendevalda det här utan att de behöver övertygas om det. Ett tecken på inställningen till svenskan i Åbo är att Åbo Gröna Vänster, som är en aktiv men väldigt liten lokalorganisation, har flest representanter av alla vf:s lokalorganisationer i kommunorganisationens styrelse. Förutom undertecknad, som är viceordförande för vf i Åbo, är också Li Andersson styrelsemedlem, och Heidi von Wright är styrelsesuppleant. Det finns alternativ till sfp som bryr sig om den svenska servicen i Åbo.
Markus Varjonen
Vänsterförbundet
Skickade nyss in en insändare till ÅU som jag nu bifogar här. Bakgrunden är att Christel von Frenckell-Ramberg, som är ordförande för undervisningsnämndens svenska sektion och medlem i stadsfullmäktige, skrev en insändare som hon inledde med att säga ”kommunalvalen närmar sig och det märks minsann i en del uttalanden” och fortsatte med att hon inte kan förstå att någon svensksinnad skulle kunna rösta på sdp efter hur de har pratat om S:t Olofsskolans utrymmen på sistone. Jag skrev först ett svar som var ganska mycket mera konfronterande än det jag nu skickade in och pastear hit till slutet av mitt inlägg, men det är nog alltid smartare att vara diplomatisk så jag putsade upp texten. Den ursprungliga rubriken var mygel i korridorerna och där spekulerade jag kring att en av orsakerna till att sfp tvingade igenom ärendet på det vis dom gjorde i stadsstyrelsen var att deras representant där, Ulla Achrén, när beslutet fattades var på väg att lämna styrelsen, och att hon och sfp inte skulle ha fått ut den maximala politiska nyttan i media ifall ärendet skulle ha skötts på ett sätt som fyller en demokratisk beslutsordning. Men det är bara mina egna spekulationer att det låg bakom deras agerande, så det kändes onödigt att ge sej in på det i ÅU. En av orsakerna till att det hela sköttes på det viset som det gjordes, och att ärendet kom utan ordentlig beredning till styrelsen var att det var en del av det styrelseavtal som alla partier utom vf undertecknade i början av kommunalvalperioden. Jag vet inte riktigt om jag förklarade bakgrunden tillräckligt i insändaren, min första version blev så galet lång att jag måste lämna bort ganska mycket saker men jag hoppas på en fortsatt diskussion kring ärendet så att jag kan lyfta fram andra sidor. En lite känga kunde jag kanske också ha gett åt von Frenckell-Ramberg om hennes inledning, eftersom jag tyckte hennes insändare var det starkaste tecknet i insändarspalterna om att det märks att kommunalval är på kommande i hur folk talar och skriver om saker. Men å andra sidan kunde den kängan ha vänt sej mot mej så jag skippade det också…
Här min insändare:
Åbosjukan och S:t Olofsskolan
Sfp gjorde ett fint jobb i hur S:t Olofsskolans utrymmesbehov hölls inne på den politiska agendan och slutligen fick en god lösning, men Christel von Frenckel-Ramberg förenklar en hel del när hon skriver att orsaken till att Seppo Lehtinen och sdp igen har lyft upp frågan handlar om att sdp inte unnar finlandssvenska barn fullgoda utrymmen (ÅU 19.9). Sfp är nämligen i allra högsta grad medskyldig till att ärendet dyker upp igen i diskussionen. Ett smidigare agerande i början av 2007 då ärendet (äntligen) kom upp i stadsstyrelsen skulle ha kunnat förhindra den bitterhet som på basis av Lehtinens uttalanden ännu finns kvar. Vi får hoppas att den här bitterheten inte påverkar sdp:s agerande i andra för oss finlandssvenskar i Åbo viktiga frågor.
Åbosjukan är ett känt begrepp, och beslutskulturen i vår stad har med fog kritiserats. En sund demokratisk beslutsordning verkar inte kunna följas här, utan en evinnerlig kohandel pågår bakom kulisserna när det gäller ärende som ärende. Rättvisa sfp gick i frågan om S:t Olofsskolan med i denna kohandel, och slutresultatet blev att ärendet klubbades igenom i stadsstyrelsen utan att de som fattade beslutet hade fått se en ordentlig beredning av ärendet. Till råga på allt avgjordes ärendet så att remonten av Uittamo skola sattes i vågskålen som någonting som måste offras ifall utrymmena i fjärde våningen av Kaskisgatan 5 byggs, ett förfarande som alldeles i onödan byggde upp en konfliktsituation. Lehtinens sdp var absolut en av de värsta kockarna i soppan, men sfp kan inte heller få rena papper för hur ärendet sköttes.
Inom vänsterförbundet har vi diskuterat S:t Olofsskolans utrymmen åtminstone under hela den tid undertecknad har varit med i verksamheten, och vi var när ärendet behandlades i flera olika organ av den åsikten att utrymmena på Kaskisgatans fjärde våning var det bästa alternativet för skolans tilläggsutrymmen. I stadsstyrelsens avgörande omröstning den 8 januari såg sig våra representanter dock tvungna att rösta tomt i protest mot förfarandet. Frågan avgjordes på ett sätt som trotsade de demokratiska principerna om att de förtroendevalda ska ha tillgång till till exempel sådan information som vad sakerna de beslutar om kommer att kosta. Ännu under mötet i januari skulle det ha varit lätt att låta ärendet gå till en ny beredning fram till nästa styrelsemöte, då ett beslut på starkare grunder kunde ha fattats. Ett sådant beslut skulle effektivt ha skjutit i sank de grunder för Lehtinens klagomål som faktiskt finns i och med att ärendet behandlades på ett sådant vis att alla förtroendevalda inte hade tillgång till all befintlig information.
Att jag nu kritiserar ett beslut som jag till innehållet tycker var bra kan tyckas vara hårklyveri, och sant är att min kritik inte har någonting med själva skolan att göra mera. Huvudsaken när det gäller S:t Olofsskolan är att skolan äntligen har fått sina tilläggsutrymmen, och det har varit glädjande att vara på besök där och se och höra hur väl de nya utrymmena fungerar. Det som jag tycker är skrämmande är sättet på vilket beslut fattas i Åbo och den respektlöshet för demokratiska principer som florerar här. Min naiva förhoppning är att en förändring i den här beslutskulturen skulle kunna ske som en följd av höstens kommunalval.
Markus Varjonen
Suppleant i undervisningsnämndens svenska sektion (vf)
Kära dagbok,
iband undrar jag över vad det är som får mej att utsätta mej för politik och paneler och val och hela köret. Framförallt såhär dagen efter att jag under ÅA:s gulisakademi gjort bort mej inför en fullsatt sal i Kåren genom att ställa upp mej på scenen och drämma till med en någonsorts hejarklackramsa bara för att få folks uppmärksamhet så att de skall lyssna på vad jag säger. Ok, igår gjorde jag bort mej med flit så då är det inte så farligt, men ändå, varför sysslar jag med sånt här? För om man är såpass neurotisk som jag ändå är så handlar allt det här med politik nog ofta om att utsätta sej för saker, en osäkerhet över att göra bort sej, en rädsla över att inte veta tillräckligt, att göra eller säga fel. För mej finns det också ofta ett element av prestation med när det handlar om att delta i paneler eller annat eftersom jag inte bara representerar mej själv utan också vf. Tyvärr blir det ibland lite ångestfyllt eftersom paneler och debatter inte är min starka sida, jag är en vettig man med vettiga och för det mesta välgenomtänkta åsikter men jag är inte den bästa på att formulera dom åsikterna inför publik. Min osäkerhet kommer också fram som den ångest ansvaret med att inneha någonsorts makt innebär. Vem är jag att försvara fattigas intressen när jag trots allt själv har levat ett väldigt skyddat liv? Jag har väl kanske haft perioder då kontot har varit tomt men jag har aldrig varit utsatt, jag har alltid haft stödstrukturer i min närkrets jag kan lita på, det har aldrig varit nån risk att jag inte skulle klara mej. Vet jag tillräckligt för att verkligen kunna göra de rätta besluten för människor som är i en utsatt ställning, de människor som mest av alla påverkas av besluten som politiker gör?
Nå, ansvaret skrämmer mej och utsattheten kan kännas tung ibland men det som får mej att våga ställa upp är att jag tycker att dom nuvarande beslutsfattarna ofta fattar kortsiktiga och dumma beslut, det känns som att alla inte ens tänker på att besluten har olika konsekvenser för människor i olika situationer. Jag har också insett att jag trots allt inte behöver vara bäst av alla kandidater som ställer upp i valet, så länge det finns någon ledamot som jag tänker att jag är vettigare än så är det motiverat att ställa upp. Om det blir så många röster att jag faktiskt blir invald så gäller det väl helt enkelt bara att stiga upp till bevis och leva upp till ansvaret, inte tvivlar jag egentligen på att jag skulle klara av att sköta uppgiften bra, men jag tror nog att jag skulle stressa och ångesta en hel del ifall jag blev invald.
Jag svarare faktiskt på Ny Tids fråga den här veckan om varför folk ska rösta på mej att min neurotiskhet är en orsak att göra det eftersom den innebär att jag faktiskt försöker fundera igenom saker ordentligt från alla perspektiv om jag ska fatta beslut. Kanske inte världens smartaste vändning men jag tänkte att jag med ett sådant svar kommer närmare en sanning än om jag bara kommer med något automatiserat klischésvar…
Men ännu tillbaka till det där med att utsätta sej, nog handlar det ju till en viss mån också om en oro över hur många röster jag kommer att få, tänk om ingen röstar på mej? Under valvakan efter senaste kommunalval blev jag när resultaten från förhandsröstningen kom intervjuad till radion och reportern ställde en fråga i stil med ”du fick 14 (eller hur många det nu var) förhandsröster, är det så många kompisar du har?”. Jag kommer ihåg att jag blev lite irriterad då och upplevde frågan som nedsättande. Nu när jag håller på med kampanjen inför ett nytt val så har jag några gånger blivit så rörd över kompisars stöd att jag har börjat fundera att det kanske inte är så farligt fast det ”bara” skulle vara kompisar som röstar på mej. Mina vänner är fantastiska typer, dom är begåvade och bra på alla sätt och att dom är beredda att backa upp mej som kandidat är otroligt smickrande och egentligen är det skit samma om ingen annan tror att jag skulle vara bra som beslutsfattare. Dom känner mej bäst och tror på mej, på sätt och vis kan man också se att kompisröster är dom bästa rösterna. Så nu när jag funderar på det här så blir jag bara lycklig av tanken att det i förra valet kanske var ca 70 kompisar som sen sist och slutligen röstade på mej. Något sådant borde jag ha svarat på reporterns fråga, istället för vad jag nu sen sa om att dom som röstade på mej inte nödvändigtvis var kompisar utan kanske random typer som hade tyckt jag verkade vara en bra kandidat (kanske genom att lotta fram mej i nån valmaskin eller nåt annat liknande…).
Nåjå, det är alltså med ambivalens jag funderar på hur väl jag egentligen vill klara mej i valet. Det jag däremot vet är att jag vill att Åbo Gröna Vänster och vf skall klara sej bra. Sen är det nog också ett faktum att ingen klarar sej bra i kommunalvalet i Åbo enbart med kompisröster. Därför uppmanar jag nu alla kompisar, alla som läser den här bloggen: get the vote out! Tell five to tell five! Rösta själva, men sprid också ordet om valet till era kompisar och be dom prata med sina kompisar. Berätta att Åbo Gröna Vänster har bra kandidater, att Vänsterförbundet har bra kandidater. Säg att folk ska rösta på Li Andersson, Mickan Kinnari, Markus Varjonen eller Heidi von Wright. Eller på någon av dom 96 andra kandidater vf har här i Åbo. Hjälp till med att göra resultaten den 26 oktober till en positiv överraskning för oss alla som tycker att vf behövs i den här staden.
Taisin jossain vaiheessa jo mainita että olen ammatiltani psykologi, ja että olen työskennellyt lyhyempiä jaksoja koulupsykologina Kirkkonummella. Tällä hetkellä olen Åbo Akademilla töissä, mutta ajatuksenani on koko ajan ollut että en halua juuttua akateemiseen maailmaan vaan että haluaisin töihin ”kentälle” lasten pariin. Tämä toive palautui mieleen eilisessä opetuslautakunnan ruotsinkielisen jaoston kokouksessa, kun käsiteltiin ensi vuoden budjettiesitystä.
Budjettiesityksen ulkopuolella oltiin nostettu esille ehdotus m.m. uuden koulupsykologin palkkaamiseksi suomenkielisille lukioille. Turussa ensimmäinen lukioihin sijoitettu psykologi aloitti työt tänä syksynä, ja eilisen erittäin alustavan ehdotuksen mukaan toinen voisi aloittaa ensi syksynä. Ruotsinkielisessä lukiossa Katedralskolanissa koulupsykologia ei ole, vaikka tarvetta takuulla olisi.
Tämä mielessäni heitin ilmoille ajatuksen siitä että uuteen mahdolliseen virkaan voisi kuulua vastuualueena myös Katedralskolan, eli osa psykologin virasta olisi sijoitettu ruotsinkieliselle opetuspuolelle. Koko virka siis on täysin valmisteluvaiheessa eikä sitä ole sisälletty budjettiin, en tiedä löytyykö asialle poliittista tahtoa tällä hetkellä (vaalit kylläkin tulossa eli ehkä löytyy…) eikä asiasta päätä ruotsinkielinen jaosto vaan kaupunginvaltuusto. Ajatuksena minun heittoni silti tuntui ihan varteenotettavalta koska koulupsykologi voisi saada paljon hyvää aikaiseksi myös ruotsinkielisessä lukiossa. Mutta hetken kuluttua minulle tuli mieleen että minä en ehkä ole oikea henkilö tämän asian ajamiseksi.
Henkilökohtaisena ongelmanani on nimittäin että jos tällainen kaksikielinen virka perustettaisiin, niin ensi syksyisestä elämäntilanteestani riippuen voisi olla hyvinkin mahdollista en hakisin sellaista virkaa. Ja mikäli virka perustettaisiin kaksikielisenä niin omat mahdollisuuteni saada työ kasvaisivat luultavasti merkittävästi koska olen jo Kirkkonummellakin työskennellyt sekä ruotsin- että suomenkielisen opetustoimen puolella ja olen käytännössä liki täysin kaksikielinen. Eli nyt jos rupeaisin rummuttamaan tämän vaihtoehdon puolesta niin ajaisin tavallaan omaa(kin) etuani ja se ei näissä poliittisissa ympyröissä tunnu oikein hyvältä.
No, minä en ole tässä asiassa päättävässä asemassa eivätkä mitkään jääviyskriteerit muutenkaan täyttyisi kun kyse on ainoastaan siitä että tulevaisuudessa ehkä hakisin kyseistä virkaa eli ei tässä nyt mikään suurempi itsetutkiskelun paikka ole. Mutta silti tästä tuli pieni muistutus ainakin siitä että vaalien jälkeen minun pitää ehkä miettiä aika tarkasti haluanko pyrkiä johonkin lautakuntaan ja mikäli kyllä niin mihin. Opetuslautakunnan ruotsinkielisessä jaostossa olen kokenut että minulla on ollut aika paljonkin annettavaa koska omien työkokemuksieni kautta olen saanut jonkinmoista asiantuntijuutta (olen psykologin lisäksi joitakin vuosia sitten toiminut erityisluokanopettajana ja myös luokanopettajana) mutta jos ehkä olen hakeutumassa koulupuolelle töihin niin opetuslautakunta ei minulle oikein sovi. Toisaalta olen nytkin jo hakenut töitä sosiaalipuolelta eli uusi yhdistetty sosiaali- ja terveyslautakuntakaan ei minulle ehkä myöskään sovi, ja nämä lautakunnat kumminkin tuntuisivat sellaisilta joissa minulla voisi olla eniten annettavaa. No, nämä asiat ratkotaan vasta vaalien jälkeen mutta jotenkin tuntuu siltä että minulla tulisi ehkä olla joku suunnitelma jo tässä vaiheessa.
Vielä tuohon psykologin virkaan liittyen niin ajattelen nyt että voin nostaa asian esille Åbo Gröna Vänsterin jäsenten kanssa ja että yhdessä miettisimme haluammeko me ryhmänä pitää tällaista mahdollista vaihtoehtoa esillä. Jos muut ovat sitä mieltä että se on hyvä idea niin sitten teemme näin, mutta omakohtaiset lobbaukset taidan jättää siihen.
Hei tällä viikolla ja tulevina viikkoina on siis erittäin paljon ohjelmaa koko ajan. Tänä iltana Åbo Akademin uusien opiskelijoiden tilaisuudessa Kårenilla Åbo Gröna Vänster esittäytyy ja Cats on Fire esiintyy. Lauantaina taas on Vasemmistoliiton vaalistarttijuhlat Ravintola Koulussa, siellä paikalla meidän paikallisjärjestöjä ja ehdokkaita. Jaakko Palviaisen ja Heikkisen Lajusen duo sekä Ahti Saarinen esiintyvät alakerrassa kello 18-20, yläkerrassa kello 20 alkaen Kalevi Kivistö ja Mirka Muukkonen pitävät puheita, ja Marjo Leinonen & Sami Vettenranta sekä Raaka-Arska (Ari Numminen & co) esiintyvät, tilaisuuden juontaa Petri Rajala. Ja muistutuksena vielä että Åbo Gröna Vänsterin omat vaalibileet ovat Dynamossa lauantaina 11.10, esiintyjinä mm Heidi von Wright, Mattias Björkas Cats on Firestä, sekä Stiff Lip.
Den politiska gruppering som har absolut mest inflytande och makt i Åbo är utan tvivel samlingspartiet. På ett sätt är det ganska självklart iom att partiet med sina 20 fullmäktigeledamöter är den största grupperingen, men med tanke på att 20 av 67 trots allt inte innebär en egen majoritet så är det ganska underligt att partiet under de senaste åren sgs enväldigt har lyckats diktera åbopolitiken. Av någon anledning har de andra partierna inte lyckats skapa en motkraft som skulle kunna utmana den samlingspartistiska synen på hur staden ska ledas.
I det sittande fullmäktige har socialdemokraterna 17 mandat, vänsterförbundet 11, och de gröna 9. Sammanlagt blir det här 37 ledamöter, dvs mer än hälften av fullmäktige. En sak som gör mej väldigt frustrerad är att sdp och de gröna har valt att slå sej samman med saml istället för att utreda möjligheterna att samarbeta med vf och jag har funderat ganska mycket på varför det har blivit så. Med tanke på att båda partierna har en hel del i mina ögon bra typer som aktiva så känns det väldigt ledsamt om majoriteten i båda grupperingarna känner att samlingspartiets väg är den bästa. Det känns som att båda partierna sviker sina ideal och sina väljare med det samarbetet för i mina ögon ser det inte ut som att någondera skulle ha lyckats få igenom nästan alls egna linjedragningar iom det här samarbetet.
Nå, sett ur ett annat perspektiv så har inte vänsterförbundet lyckats med så värst mycket heller under den gångna perioden, i de flesta omröstningarna har vi ensamma fått vara av en avvikande åsikt. Och jag tror nog att det finns fog för lite introspektion också i funderandet kring varför det inte har blivit av med samarbete vf-sdp-de gröna. I enskilda nämnder kan det fungera riktigt bra, men på det stora hela har det varit väldigt svårt. När man läser partiprogram och pratar med enskilda aktiva så får man bilden av att ett samarbete borde vara den absolut mest fördelaktiga lösningen där alla tre skulle få igenom en del av sakerna vi vill arbeta för.
Jag har ställt den här frågan till sådana som har varit med längre inom vf och svaren har för det mesta varit ganska otillfredsställande, de gröna målas upp som samlingspartiets parkfalang medan socialdemokraterna sägs vara omöjliga att ha att göra med när samarbete med vf förs på tal. Kommentarerna får mej att misstänka att inte vi kanske inte heller har varit så duktiga på att ta initiativ till samarbete, och en förhoppning jag har i och med årets val är att det skulle ske en förändring i det här. Kanske det skulle vara på sin plats att efter valet sätta sej ner och se var man kan mötas? Med lite kompromissvilja tror jag att en kursändring skulle kunna vara möjlig. I många nämnder fungerar det redan (t.ex. ska jag och de grönas Jonas Heikkilä träffas före morgondagens möte i undervisningsnämndens svenska sektion för att prata igenom föredragningslistan), så varför inte också på fullmäktigenivå?
Perjantaina tulen osallistumaan ruotsinkieliseen keskustelupaneliin, teemana tasa-arvo parisuhteessa. Hieman huvittava yhteensattuma on että keskusteluun osallistuu m.m. entinen tyttöystäväni Salla Peltonen, sekä myös Stefan Wallin. Saa nähdä mitä kulttuuriministeri on mieltä siitä olisiko minun vai Sallan pitänyt tiskata useammin…
Oma feminismini on ehkä hieman muuttanut muotoaan viime vuosien aikana mutta ytimenä pysyy käsitys siitä että me aina olemme enemmän yksilöita kuin sukupuolen edustajia. Minä en halua että minulta odotetaan jonkinlaista erityistä käyttäytymistä vain siitä syystä että olen mies, ja toivon että itse pystyisin olemaan luokittelematta muille ominaisuuksia ainoastaan heidän sukupuolensa johdosta. Siinä mielessä feminismini on ehkä muuttunut että aiemmin koin vahvemman tarpeen saada aikaiseksi jonkinmoisen sukupuoliroolien vallankumouksen ja yritin omalla käyttäytymiselläni provosoida muutosta aikaiseksi, nykyään tyydyn ehkä enemmän siihen että yritän kehittää ainoastaan itseäni ja ajatteluani jotta omassa elämässäni osaisin käyttäytyä ideaalieni mukaisesti. Olen ehkä tajunnut että parisuhteessa ei välttämättä ole mitään vikaa eikä jompikumpi osapuoli ole siinä automaattisesti alistetussa roolissa vaikka ulkoapäin tarkastettuna osapuolet käyttäytyisivät perinteisten sukupuoliroolien mukaisesti, ”vallankumouksen” tuominen tällaisiin suhteisiin ei välttämättä saisi kumpaakaan osapuolta onnellisemmaksi tai vapaammaksi. Ajattelutavat ja asenteet muuttuvat pikku hiljaa, minä ehkä ollen tottuneempi vähemmän rajoittaviin sukupuolirooleihin kuin omat vanhempani, ja mahdolliset lapseni taas ehkä tulevat olemaan minua avomielisempiä.
Vaikka en vallankumouksiin oikein enään usko niin silti kyllä haluaisin että vasemmisto kunnolla heräisi feminismikeskusteluun, kuten Tiina Rosenberg sanoo Astra Novassa niin ulkoapäin katsottuna suomalainen vasemmisto on aika äijämäinen. Tultuani mukaan vasemmistoliittoon meidän äijämme (jospa tässä yhteydessä saan pitää itseni ulkona äijäkategoriasta…) ovat kyllä monta kertaa yllättäneet minut positiivisesti, mutta silti kaipaan arkipolitiikkaan enemmän monimuotoisuuden korostamista.
Feminismistä nyt voisi kirjoittaa vaikka kuinka paljon mutta ehkä lopetan tämän tähän ja jos siltä tuntuu niin palaan aiheeseen perjantaisen keskustelun jälkeen. Tapahtuma on osa Aura Street Marketia, ja tulee olemaan kirjakahvilassa kello 18-20.
