under my skin

Kasvissyönti

Vasemmistolaisilla kasvissyöjillä on oma bloginsa http://vasemmistoliitonkasvissyojat.blogspot.com/ johon kerätään reseptejä ja ruokapoliittisia kirjoituksia jäseniltä. Olen blogin perustamisesta lähtien miettinyt omien reseptien lähettämistä blogiin koska aina silloin tällöin onnistun väsäämään oikein hyvää kasvisruokaa. Tänään nauttiessani oikein onnistuneista kokkauksistani rupesin taas miettimään että resepti olisi kiva saada talteen ja yritin miettiä mitä olin oikein laittanut. Taaskaan ei tarvinnut miettiä mitenkään erityisen kauan ennen kuin taajusin että vaikka ruuanlaitto onnistuu ihan hyvin niin respetikirjoittajaksi minusta ei ole. Todisteena yritys kirjoittaa tämän päivän reseptin:

Markuksen kehittelemä Saag Paneerista inspiraation saanut kasviskastike:

  1. Pistä perunat kiehumaan (jos siis haluat perunoita kastikkeen kanssa)
  2. Rupea väsäämään kasviskastiketta. Pilko sipulia (tällä kertaa punasipulia mutta keltainenkin sipuli sopinee ihan hyvin) ja pistä paistinpannuun, hetken kuluttua lisää tofua sekä halloumijuustoa kuutioina. Lisää (nyt ongelmat alkavat toden teolla) grönkålia (viherkaalia?) tai mangoldia (onkohan sekään oikea nimi suomeksi?) tai pinaattia, riippuen mitä sattuu olemaan kotona. Itse asiassa minä en tiedä mitä tämän päivän kastikkeeseen oikein tuli koska pakastepussit ovat niin huonosti merkittyjä, yhden pussin pinaattia minä laitoin mutta pari pussia oli joko grönkålia tai mangoldia, en osannut tunnistaa äidin kasvimaasta alun perin tulleita vihreitä möykkyjä jotka olivat pakastimessa. Lisää hieman cashewpähkinöitä ja mausta. Minä käytin mausteina ainakin mustapippuria, hieman suolaa ja jotain outoa maustesekoitusta joka minulla on, sekä myös itse kasvattamiani mausteita joista en ole ihan varma mitä ne ovat. Salviaa ehkä? Jotain muutakin maustetta sinne tuli, olisikohan ollut rakunaa ja jotain muuta.
  3. Tarjoile kasviskastike sopivan kauan kiehuneiden perunoiden kanssa. Oikein hyvää, tosin tuollaisia raaka-aineita ei kyllä varmaan kukaan osaisi tuhota…

Tomaatin laitoin sinne jotta kuva ei olisi niin ankean näköinen…

Olen ollut kasvissyöjä noin 10 vuotta, minun kohdallani lihasta luopuminen ei ollut mikään dramaattinen päätös vaan huomasin että lihaa ei melkein koskaan tullut syötyä ja päätin että voin hyvin olla kokonaan ilman sitä. Maitotuotteita, kananmunia yms kyllä käytän ja periaatteessa varmaan olisi johdonmukaisempaa syödä myös lihaa sillä kyllähän minunkin elämäni elämä perustuu siihen että eläimiä saa hyväksikäyttää. Mutta tässä asiassa en koe että minun pitäisi olla johdonmukainen, vaan ajattelen että ehkä omalla protestillani teollista lihantuotantoa vastaan on jokin pieni merkitys. En koskaan ole ajatellut että en koskaan enään tule syömään lihaa mutta minulla ei kerta kaikkiaan ole ollut tarvetta lihan syömiseen ja tämän ajan jälkeen se varmaan tuntuisi aika vaikealta. Politiikassa en ole kasvissyönnistä aiemmin puhunut, mutta viime aikoina olen miettinyt että Vasemmistoliiton pitäisi siirtya kasvisruokaan. Toisin kuin nyt oletuksen tulisi olla että esim seminaariin osallistuvat syövät kasvisruokaa ja ne jotka haluavat lihaa saisivat varata lihavaihtoehdon etukäteen, nythän oletus on että kaikki syövät lihaa ja kasvissyöjien pitää ilmoitta omasta ruokavaliostaan etukäteen. Tuskin lihansyöjät hirveästi kärsisivät siitä että söisivät kasvisruokaa silloin tällöin.


Höst igen…

…vilket innebär att den politiska verksamheten igen på allvar kommer igång. På söndagen var jag på Vf:s svenska landsstyrelses möte i Hfors, kul att träffa Vf-aktiva från olika håll av svenskfinland. Ett av ärendena som behandlades var val av kandidater för folktingsvalet. Ett av problemen med att vara aktiv inom medborgarrörelser eller partier är att det lätt blir så att man är med i väldigt många olika sammanhang, det finns ett oändligt antal olika nämnder och styrelser och organ och massor av saker man vill kämpa för, och ibland är det svårt att säga nej. När det gällde Folktinget så funderade jag en stund på om jag skulle vilja kandidera (om inte annat så är det också lite synlighet inför kommunalvalet) men för min del var det nog absolut vettigt att hålla mej borta från den kandidatlistan. Folktinget har säkert en viktig funktion men det är inte dom frågorna jag först och främst brinner för, och därför är det bättre att ställa upp kandidater som är mera engagerade. Vf ställer nu i Åboland upp fem verkligt bra kandidater, dvs Risto Nurmela, Li Andersson, Jan Otto Andersson, Kristina Hakola-Wass och Nina Söderlund. Och valet fungerar alltså så att listan får röster på basis av hur de svensk- eller tvåspråkiga kandidaterna i Åboland klarar sej, så genom att i kommunalvalet rösta på mej så ger du också en röst till den här listan i folktingsvalet. Nu när jag tänker närmare på det så är det ju egentligen lite fuskigt, en röst på en svensk- eller tvåspråkig kandidat är mera värd än en röst på en enspråkigt finsk kandidat eftersom rösten då räknas i två val. Kanske jag kan hitta på nån catchig slogan där jag lyfter fram det? Ääni Markukselle – tuplasti hyötyä!

Igår deltog jag sedan i demonstrationen mot säljandet av stadens andelar i Ilpoistenaho Bostads ab. Förutom att det är väldigt kortsiktigt av staden att göra sej av med sina hyresbostäder så har försäljningen av just de här bostäderna skötts helt otroligt dåligt, utan att informera hyresgästerna nånting om det hela. Under demonstrationen blev jag intervjuad av Radio Vega om det hela, men tyvärr hade jag som vanligt lite problem med att formulera mej slagkraftigt under intervjun. Jag avundas nog dom som klarar av att uttrycka sej kort och koncist, så att det låter bra i tv/radio. Som mina senaste blogginlägg också visar så har jag själv problem med det både i skrift och muntligt…

Imorgon har jag sedan ett par olika grejer som krockar men ifall jag inte behöver gå på kulturnämndens möte (dvs om Tauno Hovirinta som är ordinarie inte får förhinder) så går jag på Röda Kors -möte på kvällen iom att vi ska planera årets hungerdagsinsamling. Jag kan inte påstå att jag skulle ha varit särdeles aktiv i styrelsearbetet under det gångna året iom att ordförande Vera Lillrank fixar det mesta (jag är själv viceordförande) men hungerdagsinsamlingen tänkte jag att jag kan erbjuda mej att ansvara lite mera. Som jag nämnde där tidigare så gäller det att välja dom saker man brinner för, och hungerdagsinsamlingen känns bland det viktigaste i Röda Korsets verksamhet för mej iom att dom pengar man får in där verkligen går till goda ändamål på ett effektivt vis. Om nån är beredd att vara insamlare i år får man gärna kontakta mej. 25-27 september är hungerdagen i år.


Samhället som överjag

Funderade nu på kvällen när jag tandtrådade på om det borde instiftas obligatorisk tandtrådningspaus på alla arbetsplatser varje dag. 5 minuter skulle säkert räcka, varje dag klockan 13 skulle en visselpipa ljuda och allt jobb skulle stanna upp och alla skulle vara tvungna att tandtråda. Det kanske skulle bli billigare för den kommunala tandvården med ett sånt system?

Orsaken att jag funderade på det var såklart att jag borde använda tandtråd varje kväll men att det väldigt sällan blir av. Det har helt enkelt aldrig riktigt blivit en rutin jag har lärt mej utan jag råkar komma ihåg det väldigt oregelbundet. Och ibland orkar jag inte tandtråda fast jag råkar komma ihåg det. Så ett statligt/kommunalt kontrollerat sätt att få mej att tandtråda känns nästan lockande för mej…

Efter att jag hade funderat på det här (och övergått från tandtrådande till mina fysioterapiövningar för mitt skadade knä) började jag fundera dels över ifall t.ex. en samlingspartist ens som en tankelek skulle hålla på och fundera på ifall man kunde få tandtrådandet obligatoriskt på nåt vis, men också över ifall orsaken att jag är beredd att fundera på sånt egentligen är att jag saknar självdisciplin. Ett mera relevant exempel är kanske skatter kontra ideellt arbete. Jag som vänstersinnad tycker att välfärdstjänsterna skall finansieras med skatteintäkter, medan t.ex. Jyrki Katainen har pratat om hur tredje sektorn kunde ta över en del grejer och t.ex. i USA är en stor del av det som här hör till den offentliga sektorn beroende av välgörenhet. Är orsaken till att jag litar mera på en modell finansierad med skatteintäkter den att jag inte tillräckligt mycket litar på att människor omsätter sina värderingar till handling och kommer det här tänkandet ur det att jag själv ofta saknar självdisciplin att göra det? Jag har inte självdisciplin nog att tandtråda regelbundet fast jag vet att jag borde göra det, jag har inte heller självdisciplin nog att konsekvent och regelbundet betala en tillräckligt stor del av min månadslön till goda ändamål fast jag egentligen tycker att jag åtminstone i den livssituation jag är nu utan problem skulle kunna avvara en större del av mina inkomster. Är det min egen slapphet och en människosyn som bygger på tron att andra också är lika slappa som gör att jag är beredd att acceptera en ganska omfattande styrning uppifrån bara ändamålet är det rätta?

Faktum är helt enkelt det att jag inte tror att jag är den enda som är slapp av mej, egentligen tror jag att jag är ganska mycket mindre slapp än de flesta när det gäller ideellt arbete och välgörenhet. Den här övertygelsen leder i sin tur till en konflikt som jag tycker är svårlöst, och det är att alla gallupar och alla konversationer jag har fört med mänskor visar att säkert 90% anser att t.ex. åldringsvården eller barnskyddet skulle behöva mera resurser i Finland. Men varför röstar så många då på partier som förespråkar en politik där det skärs ner i den offentliga sektorn. Eller partierna uttrycker det som en strävan efter tillväxt, och som att tillväxt i förlängingen ger mera skatteintäkter att fördela till åldringsvården. Men börjar det inte vara uppenbart att utvecklingen sen ska vi säga 70-talet inte har lett till en bättre åldringsvård eller ett bättre skolväsende? Tillväxt har vi haft och de flesta av oss har råd att köpa flera dvd-spelare, pleikkare och digiboxar än nånsin förr (dumt kanske att som exempel ha saker som inte fanns på 70-talet men pointen är att vi har råd att köpa ”lyxprodukter” vars motsvarigheter tidigare också för medelklassen skulle krävt typ ett års idogt sparande) men den här tillväxten har skett på bekostnad av andra saker. Det har skett en förskjutning i hur resurserna används, från ”välfärdstjänster” till materiell egendom. Dvs vi har mera pengar i handen nu än för 40 år sedan, men vi väljer att spendera dom på konsumtionsprodukter. Det här är väl ett bevis på att ”frivilliga system” innebär sämre åldringsvård? Det är uppenbart tycker jag att vi inte automatiskt kanaliserar våra pengar till åldringsvården eller skolorna eller andra goda ändamål utan att vi oftast väljer det slappa alternativet som kan vara att shoppa några extra par skor eller en ny dator för de pengar vi har att röra oss med. Så ifall vi inte ljuger när vi säger att åldringsvården borde få mera resurser, varför väljer vi då att rösta på partier som håller på att montera ner den offentliga sektorn?

Inte bara jag utan också mitt skrivande är än en gång odisciplinerat, men efter ett stort antal förenklingar och genvägar så nådde jag iallafall min poäng: dagens människa verkar behöva ett överjag i form av samhället. Vi är helt enkelt för slappa, själviska och odisciplinerade trots att jag tror att de flesta av oss vill väldigt väl. Om jag blir vald till stadsfullmäktige så tänker jag jobba för att Åbo stad blir ett lite strängare överjag än vad staden hittills har varit. Det här gäller service, det här gäller miljöfrågor. Vissa av sakerna jag vill jobba för innebär begränsningar i våra liv, men dom uppoffringarna måste vi helt enkelt klara av att göra. Kära åbobor: låt mej bli ert överjag!

Och efter den megalomaniska avslutningen på inlägget så ska jag nog gå och lägga mej nu. För säkerhets skull vill jag ännu säga: trots att jag skriver ganska ”over the top” inlägg så är jag i den politiska verksamheten väldigt seriös av mej. Jag inser också att höger/vänster -förhållandet inte är så simpelt som jag nu skrev. Så snälla ta inte mina blogginlägg alltför bokstavligt…


Öppenhet i besultsfattande

Lyssnade på lördagen på hur många av Centerns kommunalvalkandidater presenterade sej på torget. Många av dom var riktigt bra talare men tyvärr var inte innehållet så värst mycket att hurra för i mina kanske ganska kritiska öron. Eller nu när jag tänker närmare efter så kommer jag på att det egentligen inte heller var innehållet som var problemet varje gång, utan mera vem som pratade. Många av kandidaterna pratade nämligen om styrelsekulturen inom beslutsfattande i Åbo, och de lyfte fram hur SDP och Samlingspartiet på tumanhand dikterar agendan och detta förhindrar en sund demokratisk process bakom beslutsfattandet. Budskapet var att nu ska man rösta på Centern så den här vapenbrödraaxeln fås splittrad.

Problemet är dock dels det att Centern också har varit med om det styrelseavtal mellan politiska grupperingar som har gällt de senaste åren. Styrelseavtalet som ingicks mellan Saml, SDP, Gröna, Centern och SFP innehöll vissa helt bra grejer men har också lett till att den politiska diskussionen har stannat av, och det har dessutom fått en minst sagt suspekt roll i hur avtalet ses som ett någotsorts styrdokument också vid beredningen av ärenden i t.ex. nämnder. För det andra har jag också bortsett Centerns medverkan i styrelseavtalet i Åbo svårt att se dom som en trovärdig förnyande kraft av beslutsfattarkulturen. Jag håller med i att Åbo skulle må bra av att Saml-SDP -samarbetet skulle luckras upp så att kretsen där saker förhandlas igenom skulle utvidgas från den lilla krets inflytelserika män som nu i bastukamrarna gör överenskommelser sinsemellan. Det är helt enkelt inte sund beslutskultur, och det är inte demokratiskt. Men regeringspartiet Centern är nog inte det parti som har profilerat sej som den stora förnyaren, som dom som öppnar upp beslutsfattandet för insyn, Matti Vanhanen blir ju rabiat genast när det inte är han som får diktera den politiska diskussionen och vilka ämnen som det pratas om i media…

Nå, för att vara ärlig så kan jag inte påstå att Vänsterförbundet heller har övertygat när det gäller öppenhet och diskussionskultur, det finns nog skelett i garderoben inom Vf också. Jag skrev en del av vårt valprogram inför kommunalvalet här i Åbo och en del av det jag ville lyfta fram var hur Vf ska jobba för öppenhet i beslutsfattandet, och för invånarnas möjlighet att vara med i beslutsfattandet. Det här är ett tema som jag tycker är extremt viktigt, men för att Vf ska vara trovärdiga när vi kräver öppenhet så måste vi nog se över hur vi själva kommunicerar. Nu under sommaren det t.ex. varit en del gräl inom vår kommunorganisation eftersom vi har tagit ställning i en del frågor (detaljplanförslaget för Majakkaranta, organisationsförändringen för stadens trafikverk) utan att ställningstagandena har diskuterats på något officiellt möte. Problemet har varit att vi inte har haft några möten under sommaren men att ärendena har krävt snabba beslut och därför har ordförande Mirka tagit besluten efter att ha diskuterat dom med bl.a. mej och en del andra aktiva. Förfarandet har väl i princip varit ok eftersom ställningstagandena har varit helt i linje med partiets principprogram och hur kommunorganisationen tidigare har diskuterat frågorna, men det vi absolut borde ha varit bättre på är att informera om ärendena på förhand via egna e-postlistor så att dom som ville kommentera ärendena skulle ha haft en chans att göra det, nu har de flesta Vf-medlemmarna fått läsa om ställningstagandena först i tidningen.

Kommunikationen bland dom aktiva är naturligtvis viktig men det är bara ett steg i hur politiken görs mera öppen, lika viktigt borde det vara att vara öppen utåt i hur man tänker. Det här är en sak som Vf är bättre på än de andra partierna, om inte annat så för att vi inte gör gruppbeslut på samma sätt som dom andra partierna gör. Ibland kan det vara riktigt absurdt att lyssna hur t.ex. enskilda socialdemokrater i fullmäktige eller i nämnder stenhårt argumenterar för en viss ståndpunkt för att sedan när det blir dags för omröstning röstar på ett helt annat sätt eftersom dom inom gruppen har bestämt sej för den här ståndpunkten (t.ex. efter att ha kohandlat med samlingspartiet om det). Liknande situationer har det blivit för dom gröna också för den delen, iom att de har skrivit under styrelseavtalet mellan de olika politiska grupperingarna så har det lett till att de bl.a. har röstat för tariffhöjningen inom kollektivtrafiken i Åbo, nånting som går helt emot vad de argumenterar för utåt. Inom Vf så får enskilda ledamöter rösta enligt sitt eget samvete, vilket iofs leder till att vår fullmäktigegrupp inte är enig när det gäller t.ex. torgparkeringen, i den frågan röstar 10 ledamöter mot parkeringen medan 1 är för den. Men det blir i ändå inte så att han som är för parkeringsgrottan stiger upp i talarstolen och pratar om hur viktigt byggandet av den är för att sedan rösta som han blivit tvingad till av resten av gruppen, utan han får i fullmäktige rösta som han pratar. Helt oproblematiskt är det här ju inte heller men det känns ändå vettigare inom kommunalpolitiken, så länge vi är öppna med att göra det klart för väljarna att vi inte gör gruppbeslut.

Under mina 4 aktiva år inom kommunalpolitiken (i undervisningsnämndens svenska sektion och nu under det senaste åren också delvis inom kulturnämnden där jag blev suppleant för knappt ett år sedan) har jag inte varit med och fattat så värst många på riktigt omdebatterade beslut, men de gånger jag har varit med om det har jag försökt delta i också den offentliga debatten om ärendet i fråga genom att delta i diskussionstillfällen och genom att ibland också skriva insändare till ÅU. Nu ska jag göra mitt första vallöfte: under den kommande valperioden ska jag fortsätta på den här linjen och nu när jag dessutom äntligen har min blogg som forum så blir det enklare att mera ingående offentligt formulera hur jag tänker kring konkreta frågor som kommer till beslut. Jag hoppas också att folk skulle ta kontakt med beslutsfattarna oftare. Framförallt när det gäller ”svenska” frågor i Åbo så tror jag dessutom att jag är en ganska bra person att kontakta iom att Vänsterförbundet är den tredje största politiska grupperingen här och jag är första viceordförande för vår kommunorganisation och har en del inflytande. Inom Vf finns inte samma kontaktnät till finlandssvenskheten som inom SFP men våra ledamöter är nog väldigt positivt inställda till speciallösningar för att t.ex. trygga den svenskspråkiga servicen i staden.

Personlig öppenhet får vara mitt första vallöfte, men jag lovar också att jobba för att Vf som parti skärper sej i både den interna och den externa kommunikationen. Ett bra första steg i det här var nog att välja Mirka Muukkonen till ordförande för kommunorganisationen, eftersom hon är väldigt aktiv med att diskutera aktuella frågor både på debattsidor och i sin egen blogg, som jag har länkat till här bredvid. Nästa steg skulle vara att få vår kommunsekreterare Pekka Heikkilä att lära sej att uppdatera kommunorganisationens hemsidor på www.turunvasemmistoliitto.fi så att vi skulle få våra beslutsprotokoll från kommunorganisationens möten och våra ställningstaganden dit. När vi lyckas med det vågar jag inte lova nåt om men diskussionerna om det är i vilket fall som helst igång…

En annan sak som är igång är skrivandet av stadspolitiskt program på svenska, jag hoppas att jag får det gjort under den här veckan så att vi får ut det på hemsidan. Och när jag nu en gång är igång med informerande så kan jag avslöja att Åbo Gröna Vänster ordnar en valklubb på Dynamo den 11.10. Där är våra kandidater anträffbara, och Leif Elverstig och Mattias Björkas (från Cats on Fire) uppträder. Vi kommer nog att ordna en hel del annat under hösten också, men flera datum har jag inte att komma med nu i det här skedet.


Kunhan naapurit eivät näe

Viime viikkojen aikana Turun Sanomat on pääkirjotuksissaan nostanut esille joitakin oikein hyviä ja tärkeitä aiheita, tuoreena esimerkkina tiistain teksti naisiin kohdistuvasta väkivallasta. Tai parisuhdeväkivallastahan TS puhui. Teksti nojautui YK:n naisten syrjinnän vastaisen komitean huomautukseen Suomelle siitä että emme ole kunnolla ryhtyneet suitsimaan parisuhdeväkivaltaa, ja sinänsä joitain ihan hyviä pointteja oli nostettu esille. Minua tekstistä tosin yksi kappale pisti silmään. TS kirjoittaa ”Väkivaltaluvut ovat meille häpeäksi. Tilanteeseen pitäisi vihdoin puuttua niin kovin keinoin, että Suomi sijoittuisi eurooppalaisessa vertailussa aluksi edes keskitasolle.”

Viikkoa aiemmin oli pääkirjoituksessa juttua Faces –festareista ja siitä että Etnokult on viemässä Facesia ulkomaille, projektina tällä hetkellä festareiden järjestäminen Irakissa. Hienoa että Facesista puhutaan TS:ssä positiiviseen sävyyn, ja itse juttu festareilta oli oikein hyvä. Mutta tässäkin pääkirjoituksessa oli minua häiritsevä näkökulma. Facesin vientiprojektia kehuttiin oikeastaan yksinomaan siitä näkökulmasta miten tällaisten projektien vienti on niin hienoa Suomen maineen kannalta. Itse hyvä asia jää toisarvoiseksi kun pointiksi nostetaan se miltä me näytämme muiden silmissä.

Nojoo, nämä esimerkit nyt sinänsä ovat kohtalaisen vähäpätöisiä tuohtumisen aiheita, hieman kömpelöä tekstiä ehkä mutta on näitä paljon pahempiakin juttuja ollut. Mutta jotenkin aika ajatuksia herättäviä esimerkkejä nämä silti minusta ovat. Lähtökohtahan on tyyliin ”nyt Suomen väkivaltatilastot ovat kaikkien tiedossa, ja rumat luvut ovat meille häpeäksi”. Rupesin hieman leikkimään ajatuksella että Suomen hallitus olisi saanut käsiinsä nämä tilastot ilman että ulkopuoliset olisivat näistä kuulleet. Mitä hallitus tekisi? Kumpi on helpompi ratkaisu, ongelmaan puuttuminen vai tilastojen siistiminen? Olettaen tietysti että välitämme siitä mitä muut meistä ajattelevat, mutta se vaikuttaa aika itsestäänselvältä, yrittäähän esimerkiksi myös Burman sotilasjuntta kaunistella ulkomaille välittyviä numeroita siitä kuinka monta ihmistä on kuollut armeijan taltuttaessa hallituksen vastaisia mielenosoituksia, eikä Hitlerkään keskitysleirejään ainakaan mainostanut. Taitaa olla aika universaali piirre että olemme ainakin jossain määrin huolissamme siitä mitä muut meistä ajattelevat.

Tämä teksti taisi karata käsistä jo pari kappaletta sitten, mutta yritetäänpä vielä löytää joku pointti tästä. Se voisi vaikka olla että ihmiset voivat olla ihan älyttömän julmia ja tunteettomia, mutta sitä yritetään olla salassa. Siksi on tärkeää että ulkopuoliset raportoivat Suomen väkivaltatilastoista, siksi meidän pitäisi yrittää saada selville mitä Burmassa tapahtuu. Ja siksi ehkä kunnallispolitiikassa minua arveluttaa se että yhä suurempi osa päätöksistä viime vuosina on siirtynyt pois valtuustosta ja lautakunnista ja että lisää valtaa ollaan koko ajan siirtämässä muualle esimerkiksi yhtiöittämällä kunnallisia liikelaitoksia. Kuntalaisten mahdollisuus valvoa päätöksentekoa ja tietää kuka on minkäkin päätöksen takana vähenee.

Huhhuh, olipas rönsyilevää ja vähän kaukaa haettuja esimerkkejä, taas kerran olin aikonut kirjoittaa jotain ihan muuta mutta teksti karkasi käsistä kun pääsin vauhtiin. Tällä kertaa tuloksena aika yllättävä loppukehotus: tarkkailkaa naapureitanne! Ja vähemmän yllättävä: taistelkaa kuntademokratian puolesta!


fullast i Stockholm

Ikväll har jag känslan att den finska supkulturen kanske borde ifrågasättas lite mera aktivt, för nog är ju vårt drickande ganska bisarrt. Många av oss beter sej dåligt redan som nyktra och att supande är så accepterat är nog konstigt med tanke på vilket kaos allt supande ger upphov till. Dessa djupa tankar funderar jag på efter att ha tagit dagfärjan från Stockholm hit till Åbo idag, alltså domdär båtarna, huhhuh…

Själv var jag antagligen fullast i Stockholm på fredan efter att jag och Anton inledde förfesten med att kasta ut vodkaflaskans kork genom fönstret och jag inlett drickandet fast besluten om att alla flaskor skulle tömmas. Det blev en helt rolig kväll men… …ja, jag önskar det fanns nåt annat än sprit/droger som skulle fylla samma funktion som drickandet gör för mej. En kollektiv stigande fylla kan ju vara euforisk och på fredag/lördagkvälllar finns det få saker jag kommer på att man kunde göra med kompisarna förutom drickandet. Eller drickandet har blivit en del av sgs alla saker man gör tillsammans och fast jag egentligen (åtminstone ibland) tycker illa om det så har jag inte självdisciplin eller ryggrad nog att inte följa mönstret så värst ofta. Kanske jag borde testa att ordna nåt spritfritt evenemang här i nåt skede, kunde vara helt uppfriskande.

Nåjå, om inte spriten fanns så kanske hela befolkningen skulle tillbringa sina fredagar/lördagar dansandes folkdans eller nåt annat liknande och det vill vi ju inte (obs, dåligt försök att vara lustig). Eller så skulle ungdomen kanske ägna sin tid åt att fundera på hur det kapitalistiska samhället skall störtas och, hmm, vänta nu, jag anar en konspiration här. Så måste det vara, makthavarna vill att vi spenderar veckosluten slående varandra, söndagarna kvidande i bakfylla och veckorna planerandes nästa veckosluts äventyr för att förhindra en revolution. Äh, sorry, det här blev riktigt dåligt. Men det där med att ordna nåt spritfritt tror jag att jag tänker försöka komma ihåg, en spritfri stadsversion av festivalen Törttöilyrock som jag har varit med och ordnat i Sjundeå ett antal gånger kunde till exempel vara en helt bra idé för vintern, detdär med spritfria evenemang för vuxna är trots allt ganska ovanligt.

Annars var Stockholm riktigt roligt fast det också känns lite tråkigt att så många vänner har lämnat Åbo och bosatt sej där. Men jag förstår nog dom, om inte annat för alla bra bokhandlar, att beställa på nätet är helt enkelt inte samma sak och varken på svenska eller engelska finns samma utbud här. Förutom en kommunalvalshöst så tror jag det här ska bli en bokhöst för mej. Och tydligen en svammelhöst, det här inlägget blev kanske mitt mest pratiga hittills. Oh well.

Edit: Kom på att iom att det här är en valblogg så kanske det är på sin plats att poängtera att jag nog överdriver lite när jag säger att jag var fullast i Stockholm, jag är nog väldigt ordentlig av mej, tyckte bara det lät kul. Det var nog egentligen kork-kastandet som var enda gången vi betedde oss dåligt under veckoslutet iom att vi aldrig plockade upp korken. Jag kanske beter mej dumt ibland men sällan dåligt…


Posted in under min hud
Tags: