Alltid ibland slås jag av hur lite jag förstår mänskor, av hur obegripligt det ”mänskliga” beteendet kan vara. En psykologexamen räcker inte långt när man konfronteras med den grymhet som mänskor är kapabla till. För ett par dagar sedan knivhöggs en kär vän till mej i Stockholm, tydligen för att han och hans pojkvän hade kysst varandra strax innan det. Visst stöter man på våld hela tiden men nog blir det extra konkret när nån närstående utsätts. Tre män vill ha pengar och utför ett rån, ok, det fanns en orsak, min vän och hans pojkvän råkade vara på fel ställe och blev därför rånade. Den biten förstår jag. Men hur ska man förstå knivhuggningen som utfördes efter rånet, samtidigt som rånarna hånade min vän och hans pojkvän? För mej är det obegripligt men samtidigt vill jag inte gå med på att våldshandlingen, förövarens handlande, inte skall gå att förstås. Jag vägrar gå med på termen meningslöst våld, jag vill hitta nån ens avlägset rationell och förståelig motivering bakom det hela. Problemet är att jag inte riktigt kommer nånvart i dom försöken. Rånarna var tre, knivhuggaren var en, handlar det om respekt och rädsla inom rånargruppen? Nog uppnår man ju en nån sorts särställning inom en grupp genom att vara den som är beredd att gå längst men den förklaringen tillfredsställer mej nog inte.
Fast kanske det är så att jag är naiv i försöken att förstå? Svensk kvällspress rubricerades knivhuggningen som ett hatdåd, implicerar det att hatet helt enkelt är orsaken, att den känslan är svaret på försöken att rationalisera beteendet? Och i det här fallet hatar knivhuggaren alltså homosexuella så starkt att han ignorerar att knivhuggningen gör brottet mycket gravare och risken att åka fast och få ett strängt straff mycket högre. Jag vet att mitt eget liv har varit ganska skyddat, och så klart vet jag om folkmord och tortyr och koncentrationsläger. Men ändå? Finns det ingen på något vis mera ”acceptabel” orsak bakom det här?
Det kanske inte är så smart att blogga om nåt som är så obegripligt för en, och jag inser ju nog egentligen att jag inte kommer nånvart med försöken att hitta den rationella orsaken till att en av rånarna bestämde sej för att skada eller döda min vän eftersom våldsbrott så sällan är rationella, de är nästan aldrig planerade, förövaren tänker inte förutsägbart. Straffpåföljderna är inget han tänker på i en sådan situation, han kalkylerar inga odds. Han bara agerar. Och det är mänskor som han och hans kompisar vi går omkring och är rädda för på stan. Men hur rädda är det vi måste vara? Jag och de flesta av mina kompisar har nångång råkat ut för hot, ibland våld, och hur mycket jag än vill protestera mot hur rädslor blir underblåsta av löpsedelrapportering och gottande i våld så kan jag inte låtsas som att riskerna inte finns. Min egen starka övertygelse är att risken är större ju större klyftorna i samhället är, och att det inte är med strängare straff eller hårdare kontroll som man skall bekämpa problemet, men den övertygelsen är inte till stor hjälp i en mörk park när en grupp okända män närmar sej en. En liten del av mej har tänkt nånting i stil med att kännande av rädsla redan är att gå med i ett spel där de som är mest hänsynslösa i användadet av våld har dikterat reglerna och det har varit en av orsakerna till att jag har svårt för övervakningskameror och poliser i alla hörn som lösningsmodell för att hindra våldet, snart vågar vi inte röra oss nånstans där kamerorna eller poliserna inte finns. Men det är väl helt enkelt så att också jag måste inse (acceptera?) att det finns fog för rädslorna vi känner, att våldet är en del av vårt samhälle och att vem som helst kan bli offer. Det känns som en ganska patetisk slutsats att komma fram till när nånting så här hemskt har hänt en kär vän och jag blir ju nog arg och desillusionerad över att saker ska vara så här. Fina saker förstörs så enkelt och är så svåra att bygga upp igen och det man själv kan göra känns så futtigt. Jävla idioter.
I vilket fall som helst klarade sej min vän efter en akutoperation, och just nu är han på sjukhuset och mår med tanke på vad som har hänt vad jag förstår helt ok. Kanske jag avslutar mitt inlägg med det.
Törkätäänpä toi ruotsinkielinen teksti vähän alemmas kun nyt futisfoorumilta tulee sen verran paljon liikennettä tänne blogiin…
Eilisessä (tiistain) Turun Sanomissa oli juttua Turun kaupungin huonosta taloudellisesta tilanteesta. Alijäämäinen budjetti toki herättää huolta mutta silti mä en voi olla ärsyyntymättä tavasta jolla TS raportoi asiasta. Oikeastaan tässä sekoittuvat monta eri ärsyyntyneisyyden kohdetta. Ärsyttää että paikkakunnan ykköslehti raportoi kokoomuslaisia linjauksia mukamas ainoana tapana tarkastella asioita, ärsyttää että talousjohtaja Ari Mäkinen saa esintyä lehdessä muka sitoutumattomana vaikka hänen esittelemänsä talousohjelma on yksityistämisen ylistyspuheenvuoro ja kaukana ideologisesti sitoutumattomasta, ja ärsyttää että Turulla on kaupunginjohtaja (Mikko Pukkinen) joka on unohtanut että hänen tehtävänsä virkamiehenä ei ole mennä ainoastaan yhden puolueen kansliaan hakemaan ohjeita miten kaupunkia johdetaan, vaan että hänen tulisi yrittää ajaa kaikkien kaupunkilaisten yhteistä etua.
No, kyllähän TS jutussaan päästää ääneen myös valtiovarainministeriön kuntatalousyksikön päällikön Rainer Alasen, joka hieman toppuuttelee kriisimentaliteettiä mitä toimittaja nähtävästi yrittää luoda. Alanen huomauttaa että kaupungin velkataakka per asukas on pienempi kuin maan keskiarvo, ja että menot kasvavat hitaammin kuin tulot. Mutta jutun pääviestiksi jää että Turku on karahtamassa karille ja lääkkeenä tarjotaan toimintojen ulkoistamista sekä omaisuuden realisoimista. Kuullostaako tutulta? Taitaa olla kokoomuksen puoluetoimistosta kuiskattu nämä ehdotukset. Vuokratalojen ja muun omaisuuden myyntiaikeista ollaan kevään mittaan keskusteltu, mutta vieläkään en ymmärrä miten kaupungin talous saadaan terveemmälle pohjalle hankkiutumalla eroon ihmisten kodeista, joiden vuokrat ovat kattaneet kaupungin omistuskulut. Toki myynthinta napsahtaa tilille mutta nämä tuotot hupenevat erittäin nopeasti vuokrankorotuksista johtuviin sosiaaliavustusten kasvuun ja pakkasen puolelle mennään oikein kunnolla kun tänne ei enään saada työntekijöitä koska edullisia vuokraasuntoja ei enään ole tarjolla kaupungista. Eli erittäin lyhytnäköistä etua tästä ehdotuksesta olisi, ja sama teema koskee yhtiöittämistä. Päätäntävalta karkaa, ja toimintojen tehostuminen on ohimenevä muutos joka oltaisiin saatu aikaiseksi ilman työntekijöille raskaita (ja heidän asemaansa huonontavia) organisaatiomuutoksia keskittymällä nykyisen toiminnan heikkoihin kohtiin.
Kolmantena mantrana toistetaan toimintojen järkeistäminen, ja tämän keinon toimivuuteen minäkin voin uskoa. Mutta keskeisin asia jää jutusta pois. Tärkein edellytys budjetin saamiseksi kuntoon on kaupunkilaisten hyvinvoinnin takaaminen, kaupungin kehittäminen asukkaiden ehdoilla. Turussa tämä on unohdettu täysin, täällä keskustaan suunnitellaan parkkiluolaa jotta ympäristökuntien asukkaat pääsisivät autolla Turun keskustaan ja samalla ihmetellään muuttotappiota ja sitä miksi turkulaiset lapsiperheet muuttavat keskustasta pois… …juuri niin, ympäristökuntiin. En minäkään haluaisi kasvattaa lapsiani autojen ja pakokaasujen keskellä. Onkohan parkkiluolan rakentaminen muuten järkevää bensan hinnan noustessa koko ajan? No, nyt aihe on hieman karkaamassa käsistä ja lopetan tämän kertaisen vuodatuksen tähän. Tuo Pukkisen ja Mäkisen talousohjelmaa tulee valtuustokäsittelyyn taas syksyllä, eli viimeistään silloin siihen taas palataan….
Hemkommen från min USA-resa men med dygnsrytmen fortfarande förstöd så har jag tid att sitta ner och skriva lite om olika intryck och tankar om min resa. Det handlar alltså om att jag varit på en konferens i Louisville, Kentucky, och att jag kombinerade jobbresan med att semestra och åka omkring i USA i några veckor. Började med 5 dagar i Chicago, tog sedan bussen ner till min konferens, och därifrån åkte jag sedan till Washington DC där jag var några dagar, sedan var jag några dagar i Baltimore, och resan avslutades med 5 dagar i New York
USA är så klart ett ganska problematiskt resemål och jag har nog en väldigt ambivalent inställning till landet. Nångång i början av Bush den yngres första period som president var jag så upprörd över USA:s handlanden i ett antal frågor att jag försökte bojkotta landet helt och hållet men den bojkotten rann i sanden senast för två år sedan när jag senast åkte iväg dit på en konferens. Visar kanske på en inte alltför imponerande karaktärsfasthet att min bojkott tog slut när jag erbjöds en resa som jag själv inte behövde bekosta, undrar om det är samma mekanismer i bakgrunden när Tarja Halonen nu tydligen tänker delta i avslutningsceremonin under OS i Peking? Hmm, nå det handlade nog varken i mitt fall eller vad jag kan bedöma i Tarjas fall enbart om gratisresor utan helt enkelt om att bojkott är ett ganska svartvitt handlande och livet är inte svartvitt. För att min reserapport inte skall hamna helt på sidospår så lämnar jag den diskussionen nu med att konstatera att också den här gången har min resa väckt motstridiga känslor i mej, dels för att flygande smutsar ner, dels för att jag åker till ett land som symboliserar så mycket jag ser som oetiskt och problematiskt, men att jag ändå bestämde mej för att åka och för att stilla mitt ändå lite dåliga samvete idkade lite botgöring genom att dels vägra flyga ända till/från Louisville eftersom det skulle ha inneburit extra mellanlandningar och genom att betala frivillig miljöskatt på mitt flygande. Hävandet av min egen USA-bojkott försökte jag kompensera genom att så aktivt jag orkade prata miljöpolitik och patriotism och liknande frågor med mänskor jag träffade under min resa i hopp om att kanske på något vis kunna påverka de jag mötte. Mina botgörelser håller nog inte riktigt måttet men jag klarar av att leva med mej själv fortfarande, och dessutom har jag haft roligt under resan…
Jag har väl helt enkelt varit naiv men jag blev förvånad över hur mycket USA tvingade mej att fundera över hudfärg, allt blev mycket mera komplicerat där. Klart att frågor om rasism inte är simpla här i Åbo heller, men på något vis har jag här haft känslan att jag har haft någorlunda koll på vilka uttryck rasism eller fördomar tar sej här. Rasismen har haft sina konkreta ansikten (typ Olavi Mäenpää), och den dolda rasismen har visserligen oroat kanske ännu mera än vad nån som Mäenpää har gjort, men tanken har ändå funnits att fördomar kan bekämpas och att kontakter mellan mänskor skapar en grogrund för att föra olika grupper närmare varandra. Nu när jag försöker sätta ord på hur jag har funderat blir det bara svårare att formulera hur jag har tänkt, kanske jag inte har tänkt tillräckligt. Jag har väl haft en nånsorts grundtanke att rasism handlar om en mänsklig tendens att lappa på det egna självförtroendet genom att ge sej på sådana som på något vis är i en svagare position, och att t.ex. mörkhyade i Finland är i en svagare position som grupp helt enkelt för att det har varit en så liten grupp, en minoritet. Klart det där är en naiv syn men poängen är att jag ändå blev deprimerad när jag kom till t.ex. Baltimore, där mörkhyade vad jag förstår är i majoritet. Jag är så klart medveten om snedvridningen i inkomster mellan vit- och mörkhyade, jag vet att risken att hamna i fängelse eller utsättas för brott eller bli hemlös eller vadsomhelst är mycket större om du föds som mörkhyad i USA än om du föds som vithyad. Men ändå blev jag överraskad över hur skarpa skiljelinjerna mellan bostadsområden var, ändå blev jag överraskad över hur segregerat det var. Skiljelinjen kunde gå mellan två kvarter, skiljelinjen var tydlig t.ex. när jag åkte buss och var sgs den enda vithyade varenda gång. På nåt sätt trodde jag att smältdegeln USA ändå lite bättre skulle ha rörts om, först nu fattar jag vilken stor principiell grej det är att Obama har en realistisk chans att bli president. Problemen försvinner väl ingenstans fast han skulle bli vald, men jag tror att hans kampanj har inneburit hopp och självkänsla för ganska många.
Det andra ämnet som jag hela tiden reagerade på och diskuterade med mänskor jag träffade var såklart miljöpolitik. Bara en sån sak att de flesta amerikaner på min konferens blev så förvånade när jag berättade att jag inte flög till Louisville utan åkte buss (bil skulle de väl också på något vis ha förstått). Bussresan från Chicago var inte så värst lång och den var väldigt bekväm och enkel, men reaktionerna på att jag hade tagit mej till Louisville på det viset var liknande som om jag här skulle berätta att jag har simmat från Mariehamn till Åbo. Det har jag alltså inte gjort, det var bara ett exempel… Sen blev det nog ganska krångligt också att resa med buss och Chicago-Louisville var lite av ett undantag, under senare etapper var det en del strul med tidtabeller och bekvämlighet, dom har helt enkelt inte brytt sej om att utveckla kollektivtrafiken annat än i storstäderna (i Chicago fungerade kollektivtrafiken t.ex. väldigt bra). Energi diskuterades väldigt mycket pga det höga bensinpriset, men jag märkte nog inte att så värst många skulle ha ifrågasatt den höga konsumtionen utan väldigt tydligt är det nog att frågan ses som ett problem som kommer att lösas, antingen via någon teknologisk ny innovation eller så via att olja borras fram i typ Alaska. Eller så får andra dela på smulorna som blir över efter att amerikanerna har tillfredsställt sina behov…
Min rapport får fortsätta nån annan gång, nu är det dags att försöka få ordning på dygnsrytmen.
